Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Paulina Neuding: Grövre brottslighet kräver skärpta straff

Bara ett land som är förskonat från omfattande grov brottslighet kan unna sig bristande straffreglering av sprängmedel, milda påföljder för brott som begås av gäng, eller att låta ungdomsbrottslighet bekämpas främst av socialarbetare.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Östermalm har fler brott per capita än Rosengård. Om Rosengård hade legat i Stockholm hade det varit den näst tryggaste stadsdelen i staden.

Det hävdade Katrin Stjernfeldt Jammeh i en intervju när hon tillträdde som kommunstyrelsens ordförande i Malmö för tre år sedan. Så kunde ett kommunalråd fabulera om ett av Sveriges värsta utanförskapsområden utan att bli ifrågasatt (SvD 12/5 2013).

Just Stjernfeldt Jammehs påstående var hämtat ur en vinklad rapport från Sydsvenska Handelskammaren, men hon är knappast den första som gör dygd av att skönmåla utvecklingen i problemtyngda orter.

En krönika av Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen, på julafton påminner om hur cynisk sådan skönmålning är. Dahlberg rapporterar från några av Göteborgs mest dysfunktionella områden. Efter samtal med polis om bland annat Gårdsten, Hammarkullen och Bergsjön beskriver hon hur barn tidigt fostras i kriminalitet av äldre gängmedlemmar.

Det begås förvisso mycket brott vid nattklubbskvarteren kring Stureplan. Men barn som växer upp på Östermalm socialiseras knappast in i brottslighet, radikalism och hat mot det egna samhället så som sker på Lövgärdet eller för den delen Rosengård. 

 Hur har Sverige kunnat tillåta en sådan utveckling?

Delvis det uppenbara: Det är kriminaliteten – skjutningarna, sprängdåden, attackerna på blåljuspersonal, de anlagda bränderna, terrorhotet – som är det tydligaste och för allmänheten mest påtagliga exemplet på att integrationen i Sverige har misslyckats. Att förneka den utvecklingen har betraktats som att göra minoriteter en tjänst – trots att det framför allt är just invandrare och deras barn som tvingas leva i områden som plågas av tung brottslighet. Detta synsätt framgår till exempel i DN Kulturs uppmärksammade artikelserie om hur mörkerkrafter tagit över bland annat denna ledarsida under Alice Teodorescus ledarskap. Anna Dahlberg på Expressen kritiseras av DN just för sitt fokus på lag och ordning, ett ämne som artikelförfattaren kategoriserar som konservativt. ”På Paulina Neudings konto har nästan varannan tweet med lag och ordning att göra”, rapporterar DN, som om bara detta i sig vore något suspekt (4,6 & 8/12).

För det andra har det funnits ett grundantagande i den svenska debatten om brottslighet och brottsbekämpning: Att milda påföljder gör ett fridfullt samhälle, och att strängare straff innebär en brutalisering som i sig skulle leda till grövre brottslighet. På det viset har man kunnat påstå att vi är förskonade från grov brottslighet för att vi, till skillnad från andra länder, inte har en hög konfliktnivå inbyggd i själva rättssystemet.

I verkligheten sker det omvända. Grövre brottslighet kräver till slut skärpta straff för olovlig hantering av handgranater. Precis detta, och en lång rad andra lagskärpningar, levererade regeringen i december. Bara ett land som är förskonat från omfattande grov brottslighet kan unna sig bristande straffreglering av sprängmedel, milda påföljder för brott som begås av gäng, eller att låta ungdomsbrottslighet bekämpas främst av socialarbetare. Ju förr vi inser det, desto större chans att bryta gängens makt.