I debatten om de grova ungdomsrånen har två förklaringar varit dominerande. Dels ett fokus på brottens etniska dimension då flertalet förövare haft invandrarbakgrund och offren varit etniska svenskar. Dels att brotten kan förklaras utifrån socioekonomiska faktorer då en majoritet av förövarna kommer från socialt utsatta områden.
Utifrån mitt arbete i några av landets mest utsatta områden ser jag inte någon av dessa förklaringsmodeller som hållbar. För det första finner majoriteten av de med invandrarbakgrund den här typen av brott avskyvärda. De som bor i de utsatta områdena vill inget hellre än att rättsväsendet tar i med hårdhandskarna mot kriminella ungdomar.
De har under lång tid tvingats bevittna det offentliga rummet i sina stadsdelar ockuperas av kriminella ungdomsgäng där narkotikaförsäljning sker i det öppna. Det är näringsidkarna i dessa områden som tvingats slå igen sina verksamheter när de gång på gång utsatts för hot och rån. De har på nära håll bevittnat hur samhället kapitulerat.
För det andra har perspektivet där samhället betraktat invandrare som hjälplösa offer som drabbats av fattigdom och olyckliga omständigheter varit kontraproduktiv. Perspektivet har odlat en kravlöshet som växt fram genom välfärdssamhällets insatser och skapat en internaliserad hjälplöshet och iklätt fullt dugliga människor en offerkofta.
Låt oss hellre prata om värderingar, föräldraansvar och subkulturell förortsanda än om etnicitet, kultur eller socioekonomiska faktorer. Det krävs en särskild gränslöshet för att med utstuderade sadistiska inslag råna ett offer. Värderingar skapas inte i ett vakuum.
Gränslösheten har möjliggjorts av att ungdomarna vet att samhällets ramar är otydliga och konsekvenserna är uddlösa. Dessutom finns generös straffrabatt. Det är den vetskapen som gör att de kan kasta sten på polis och ambulanser. Ungdomarna har helt enkelt knäckt systemets kod och lärt sig dess svagheter. Samhällets akilleshäl är dess trubbiga pilspets.
I Sverige har vi byggt upp ett system där kriminella ungdomar ska bemötas av socialtjänstens insatser. När en ungdom är på glid sätter samhället sitt hopp till socialen. Men hur gör vi om socialtjänstens metoder och lagstiftning är en del av problemet? Här finns några avgörande systemfel.
I dag bygger socialtjänstens insatser nästan uteslutande på frivillighet. Det spelar ingen roll hur välfylld verktygslådan är. Föräldern kan avstå insatser från socialtjänsten utan konsekvenser.
Insatser som i ett tidigt skede kan ha avgörande förebyggande effekt. I dagsläget finns ett alltför stort glapp mellan de frivilliga insatserna och tvångsåtgärder trots att det inom socialtjänstens befogenheter finns ett ineffektivt mellantvång. Exempelvis så ger lagstiftningen inte möjlighet att mot den unges vilja genomföra urinprov.
En annan brist är att socialtjänstens uppdrag reducerats till ett byråkratiskt handläggaruppdrag. Socialsekreterare som arbetar med kriminella ungdomar har en begränsad inblick i de miljöer där de vistas och som formar deras värderingar. Kontorens frånvändhet föder gränslöshet. Låt oss tala subkultur.
