Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Gott bidrag till dyra barn

Föräldrar är som bekant ytterst känsliga varelser, skriver Maria Haldesten i sin krönika.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En ansvarsfull medborgare bör ha en årsinkomst på banken. En ansvarsfull förälder bör helst spara hela barnbidraget. Då kan ju guldklimpen ha ett gott startkapital i vuxenlivet. Om det påminde nyligen ett aktiemäklarföretag.

Hos alla de 33 procent som uppgivit att de inte sparar bidraget väcktes säkert lite skamkänslor. Föräldrar är som bekant ytterst känsliga varelser.

I gruppen på 14 procent som i undersökningen sagt sig spara HELA bidraget kände sig många däremot säkert som rena under av politisk korrekthet.

Samtidigt kan de hållas fram som bevis för ett bidrag som inte alla behöver. För den som kan lägga undan hela summan klarar ju uppenbarligen att försörja barnen på den egna lönen. Varför skall de då alls vara berättigade till bidraget? För syftet med det är väl inte att dryga ut vissa barns sparkonton?

Sådana frågor ställs då och då. Senast ut var centern. För något år sedan föreslog partiledaren att låta inkomstpröva barnbidraget. Idén har uppenbara poänger. Då skulle ju alla de familjer som lever på marginalen kunna få lite mer av kakan.

Om man skrapar lite på ytan finns det dock många hedervärda invändningar. Barnbidraget är ett sätt att omfördela skattepengar från dem som inte har minderåriga barn, till dem som har. För ungar är dyrgripar!

Själv sitter jag på två tickande miljoner. Tyvärr talar vi nedräkning, inte uppräkning, i "mammas" plånbok. Minst en miljon är vad ett barn normalt kostar att föda upp fram till 19-årsdagen, enligt Swedbank. Då har uträknarna tagit hänsyn till att barnbidraget täcker en del utgifter. Ännu dyrare blir det om man byter ut lägenheten mot ett hus ...

Det kan ju låta lite avskräckande. Därför finns alltså barnbidrag, tillkomna delvis för att allmänt främja nativiteten. Att tillräckligt många vill ägna sig åt detta dyra nöje och kära besvär är ju livsavgörande för nationens fortlevnad.

Mot ett behovsprövat barnbidrag talar också de så kallade marginaleffekterna. Små retsamma finansdetaljer som gör att det kanske inte lönar sig för en småbarnsmamma att gå upp i arbetstid för att ett bidrag därmed ryker. Det är förstås inte särskilt lyckat.

Bäst alltså att låta bli att tafsa på barnbidraget och inte straffa dem som sparar åt barnen. I synnerhet som vi inte vet hur dessa slantar skrapas ihop. Bakom barnkonton finns kanske en historia i avhållsamhet vad gäller semesterresor, klädinköp med mera. Allt för att ha en buffert som kan bidra till att uppfylla exempelvis körkortsdrömmar, eller boende under studenttiden.

Sedan finns dock olika sätt att spara till barnen, vilket jag påminns om i bloggkommentarerna kring barnbidragssparandet. Ett sprängfyllt konto, serverat rakt av på 18-årsdagen, är inte alltid det bästa. Vissa barn klarar inte det ansvaret. Tänk unga och sms-lån, och ni fattar vinken. Föräldrarnas sparnit blir en ölfond. Tur då att man även kan spara på specialkonton barnen inte har fri tillgång till.

Omfördelning mellan barnfamiljer då? Ett sätt att minska klyftorna vore att slopa maxtaxan på dagis. Det skulle också få fler att ställa högre krav på kvalitet, och kanske öka medvetenheten om vad den subventionerade barnomsorgen egentligen kostar. (Fullpris cirka 13 000 i månaden per plats).