Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gorbatjov mottog 1991 Nobels fredspris.Foto: Tor Richardsen / Scanfoto / Scanpix Bild: Tor, Richardsen
Gorbatjov mottog 1991 Nobels fredspris.Foto: Tor Richardsen / Scanfoto / Scanpix Bild: Tor, Richardsen

Adam Cwejman: Gorbatjovs misstag räddade Europa

Mannen som sänkte Sovjetunionen ville i själva verket rädda det döende imperiet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är en svindlande tanke att den ena av världens två supermakter på 1980-talet, Sovjetunionen, styrdes av den åldrige Konstantin Tjernenko. Han var döende i lungemfysem. Inte så konstigt eftersom han hade börjat röka redan vid nio års ålder. Mannen med nycklarna till Sovjets kärnvapenarsenal hade ständigt ena foten i graven under sina korta 13 månader som generalsekreterare.

Hans efterträdare, Michail Gorbatjov, var en generation yngre och betydligt mer vital och hälsosam. Gorbatjov, eller "Gorby", gick bort på tisdagskvällen. Han blev 91 år gammal. Medan Tjernenko på många sätt avspeglade det sovjetiska samhällets hälsotillstånd – försupet, nedrökt och på gränsen till komatöst – symboliserade Gorbatjov det sista tappra och energiska försöket att vitalisera kommunismen innan den helt kollapsade.

Det som nu i efterhand framstår som fullkomligt glasklart: Att Sovjet var ett döende imperium, var, när det begav sig, inte helt uppenbart. Östblocket uppfattades som något beständigt och oföränderligt. Östkännare i väst såg få tecken på att den sovjetiska unionen och dess många satellitstater skulle falla samman bara några år senare.

Men Gorbatjov, en man inifrån systemet, förstod hur allvarsam situationen hade blivit. När Tjernenko gick bort sa han till sin fru Raisa: ”Vi kan inte fortsätta leva på det här viset”.

Vad han menade blev så småningom uppenbart när han valdes till generalsekreterare. Sovjetunionen hade blivit en gerontokrati. Ledarna var alla väldigt gamla och de valde varandra ur samma gäng som hade varit med om det stora fosterländska kriget. Gorbatjov såg att systemet behövde luftas och förändras.

Den stora reformatorn satt inte på händerna. Han pensionerade direkt gamla medlemmar av politbyrån. Det ekonomiska reformprogrammet ”perestrojka” skulle öka produktionen och minska pappersexercisen i planekonomin. Glasnost skulle öka den politiska öppenheten. Men det handlade inte om parlamentarisk demokrati eller något sorts marknadsexperiment. Gorbatjovs avsikt var inte att störta Sovjetunionen. Tvärtom. Han ville modernisera och förändra landet så att dess makt kunde bibehållas. Socialismen skulle förändras och därigenom överleva.

I slutet av 1980-talet, började det märkas för omvärlden att det som den amerikanske presidenten Ronald Reagan några år tidigare beskrivit som ett ”ondskefullt imperium” hade börjat ändra karaktär. Gorbatjov framstod som mildare, vänligare och mer pratsam än föregångare som den aggressive Yuri Andropov. Han kom bra överens med Margaret Thatcher av alla människor och visade en genuin vilja att rusta ned och sänka konfliktnivån globalt.

Men det var inte en man utan tvivel kring Sovjetunionens vägval. ”Var perestrojkan nödvändig? Rör vi oss mot katastrof? Sålde jag affären till den amerikanska imperialismen?” undrade han i en inspelning som gjordes i hans sommarhus på Krimhalvön under slutet av hans regeringstid.

Många, inte bara ryssar, har sedan dess svarat jakande på Gorbatjovs frågor. I Kina är fascinationen över det sovjetiska 1980-talet stor. Vad hände egentligen, undrar kinesiska forskare och analytiker. Hur kunde det gå så snett? Man studerar och studerar med syftet att förhindra att något liknande sker den kommunist-kapitalistiska despotin.

Kinas president Xi Jinping vet redan svaret på Gorbatjovs frågor: Man börjar inte lufta systemet – reellt demokratiska experiment är dödsdömda. Öppenhet är fiende till nationell storhet och marknader är bara ett medel för staten, aldrig för medborgarnas frihet. Samma slutsats drog sannolikt också den då unge KGB-agenten Vladimir Putin som betraktade kommunistsystemets upplösning från första parkett i Östtyskland. Ger man opponenterna lillfingret tar de hela handen.

Ingen människa kan ensam förändra historiens gång. Människor, samhällen och institutioner är tröga ting. Men ibland uppstår situationer då någon hittar ett gyllene tillfälle. Gorbatjov hittade det. Sovjetunionen var likt ett övermoget plommon som hänger kvar i trädet sent i september och som bara behöver en liten knuff för att falla. Gorbatjov gav systemet den avgörande knuffen.

Gorbatjov var en man av systemet. Han insåg att Sovjet inte hade råd att vara en supermakt och ett imperium över halva Europa. Men han trodde också uppriktigt att den centralt styrda socialismen hade en framtid och att revolutionens löften gick att infria. Men systemet var bortom räddning. Och när fördämningarna väl öppnades gick de inte att stänga. Miljoner människor i Central- och Östeuropa befriades från despoti och förtryck på grund av Gorbatjovs stora experiment.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.