Lee Fang är en amerikansk grävande journalist som jobbar med tidskriften The Intercept. Mest känd är han för sina granskningar av donationer till politiska organisationer. Ett sådant avslöjande slutade med att en republikansk kampanjorganisation, en så kallad Super Pac, fick böta stora belopp för regelvidriga donationer. Men nu senast har Fang uppmärksammats för att han intervjuade en man i Oakland som yttrade följande ord:
"Jag ställer mig alltid frågan varför ett svart liv bara är meningsfullt om en vit man tar det. Om en vit man dödar mig ikväll så blir det riksnyheter. Men om en svart man gör det så omtalas det knappt. Jag tycker att sånt här borde vara med i samtalet”
Mannen som intervjuades, Max, hade själv förlorat två kusiner i skjutningar i Oakland. Det är inte konstigt att han gått runt och tänkt över hur situationen ser ut för svarta i USA. Men att Fang publicerade intervjun sågs inte med blida ögon.
En kollega till Fang uppmanade honom öppet att ”sluta vara rasist” och att upphöra med att använda sin yttrandefrihet till att driva en ”antisvart agenda”. Nätdrevet var igång och många ”kollegor” i branschen deltog. Ingen på tidningen försvarade Fangs journalistiska rätt att ställa frågor, vända och vrida på ämnen eller lyfta aktuella frågor ur olika perspektiv.
Fangs korta intervju med mannen i Oakland tolkades bara utifrån perspektivet vem som potentiellt kunde tjäna på det. Logiken bakom kritiken mot Fang påminner närmast om Lenins berömda ord från 1921 "kto, kogo", vilket närmast kan översättas till "vem kör över vem". Med ett sådant förhållningssätt existerar bara begreppsparen vinnare och förlorare, förtryckt och förtryckare. Sanningsanspråk och det fria ordet blir med den logiken ointressant eftersom det enbart ska inordnas i kampen.
För att rädda sin karriär har Fang varit tvungen att skriva ett förödmjukande brev där han – på sant maoistiskt manér – måste idka självkritik och förklara hur ”okänslig” han har varit. Men Fangs uppgift är förstås inte att vara känslig. Hans arbete är att granska, ställa frågor, borra ned sig i ämnen och leverera världen som den är, inte som en politisk rörelse kräver att den porträtteras.
Fangs kritiker har väntat på att dra igång ett drev länge. Vid tidigare tillfällen har Fang nämligen uppmärksammat att affärer ägda av minoriteter totalt har ödelagts under kravallerna som ägt rum i anslutning till Black lives matter-manifestationerna. Men detta skulle han förstås inte gjort. För det innebär att han ifrågasätter Black Lives Matter som helhet (vilket han inte gör) och det är numera farligt i den amerikanska politiska debatten.
Det är viktigt att förstå att det som hänt Fang inte är något unikt exempel på den hastigt accelererande åsiktskonformism som nu råder i USA. Ord spelar så stor roll att de numera kan anses vara direkt farliga.
I ett samtal som sändes av PBS förklarade exempelvis LA Times chefredaktör Norman Pearlstine att ordet plundring (looting) har rasistiska konnotationer. Dorothy Tucker, ordförande för National Association of Black Journalists, höll med och fyllde i att upplopp (riot) var ett rasistiskt ord om det användes för att beskriva de pågående händelserna i USA.
Strävan efter att inte ifrågasätta manifestationerna går så långt att själva språket ska muras in för att undvika kritisk debatt. Språket reduceras medvetet tills det bara kvarstår två positioner: för, eller emot. Det är total uppslutning som gäller av den modell som George W Bush krävde inför Irakkriget: Antingen är du med oss eller så är du emot oss.
Inget av det här gynnar det nödvändiga arbetet med att förpassa rasism till historiens skräphög. Lika lite som upplopp och ödelagda stadskärnor någonstans skapar sympatier för denna strävan. Det måste givetvis finnas plats för nyanser och möjlighet att på ett civiliserat sätt ha en diskussion om det som händer i vår samtid. Goda bevekelsegrunder ska inte undanta någon från kritik och granskning.
Utöver det rent principiella problemet med att låta sanningen enbart gå ändamålets ärenden finns det rena nyttoargumentet för den antirasistiska rörelsen: Vad blir kvar av denna rörelses egentliga budskap – att rasism och polisiärt övervåld inte hör hemma i vår samtid och måste bekämpas – om dess demokratiska instinkter är så svaga att de aktivt vill moderera det offentliga samtalet?
Åsiktskorridoren ser ut som följer: Kritiserar man demonstrationerna på något som helst sätt ligger man pyrt till. Insinuerar man att våldet är ett problem som överskuggar manifestationerna så är man rasist. Och i takt med att språket relativiseras, som blev uppenbart i PBS-samtalet, så räknas även personer som inte har en enda rasistisk åsikt som rasister.
I ett sådant offentligt klimat kommer helt vanliga och hyggliga människor att hålla truten. För ingen vill väl anklagas för att direkt eller indirekt understödja rasism i någon av dess många former.
Vad som händer med en sån här utveckling är att den sociala och ekonomiska kostnaden av att säga fel blir så hög att många snarare väljer tystnaden. Och då hamnar vi återigen i den paradoxala likhet som finns mellan delar av vänstern och delar av högern: Strävan efter att underordna det fria ordet politiska målsättningar.
I exempelvis Polen är det den nationalkonservativa regeringens mål att landets Public service-kanaler i största möjliga mån kommunicerar ett patriotiskt och nationellt uppbyggligt budskap. Det gynnar givetvis regeringen samtidigt som det journalistiska innehållet blir en propagandistisk fars.
På sätt och vis verkar en del amerikanska medieaktörer lärt sig av föremålet för mycket av sin kritik; Donald Trump. En president som inte tvekar att ljuga i parti och minut, allt för att uppnå sina ofta dunkelt formulerade målsättningar. Men det vore att förenkla det här problemet.
För även om Trump skruvar upp konfliktnivån enormt mycket så är han inte en ensam variabel i den här ekvationen. Det finns i den "progressiva" rörelse som Black lives matter räknar sig till ett auktoritärt drag som existerar helt utan att behöva en auktoritär motspelare.
En fri och mångfacetterad offentlighet hotas just nu från två håll. Medan de flesta tycks eniga om att hotet från högerpopulismen är verkligt och greppbart glömmer många ulven i fårakläder från påstått progressiva rörelser. Situationen är på inget sätt ny. 1900-talets ursäktande av kommunistiska förbrytelser så länge de utfördes av dem med gott uppsåt borde lärt oss att anspråk på höga ideal inte är detsamma som att idealen leder till något gott.
