Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anosh Ghasri: Ghasri: Visst finns det svenska värderingar

Kolumn: Att svenska värderingar finns visas bland annat av att invandrarungdomar positionerar sig i förhållande till dem.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Föreställ dig att du bosätter dig i valfritt land i mellanöstern. Med tidens gång och i takt med att du behärskar de kulturspecifika och subtila värderingar som präglar vardagen blir tillvaron mer begriplig.

Parallellt med det möts du av budskapet att landet du anlänt till inte har några specifika värderingar. Invånarnas beteenden, sedvänjor och förhållningssätt till exempelvis lagens ställning i samhället samt synen på konfliktlösning och sexualitet antas sakna kulturspecifik grund och sägs därtill vara värdeneutralt universella.

Det låter otänkbart, nästintill absurt, kan man invända – i synnerhet enligt mångkulturalismens premiss att varje folk har sina kulturspecifika normer och värderingar. Och den invändningen är inte särskilt svår att acceptera, ty varje kultur, i rörelse och föränderlig över tid, har sin säregna blandning av värderingar där vissa hålls högre än andra och genererar specifika verkligheter. 

Jag har i många år, och i olika former, arbetat terapeutiskt och socialpedagogiskt med ungdomar med utländsk bakgrund. En överväldigande del av de ungdomar jag mött har genomgått såväl sina primära som sekundära socialisationsprocesser i sina hemländer, processer varigenom varje individ, i olika åldrar, genom skolan, familjen och samhällsinstitutioner, införlivar kulturspecifika normer och beteendekoder.

Mot bakgrund av dessa möten, och även i dem, ter sig talet om avsaknad av svenska värderingar som ett gyckel, särskilt då många av dessa ungdomar, om än inte alla, positionerar sig i förhållande till just vad de uppfattar som svenska värderingar.
De som har avfärdar talet om svenska värderingar kräver historiskt nationsspecifika drag för att godta förekomsten av kulturella särdrag och därmed svenska värderingar. Bristen på sådana exklusiva särdrag är dock endast en följd av kulturers nyansskiftningar och inte avsaknaden av en kultur i sig.

Motståndet mot positiva svenska värderingar bygger vidare, i en infekterad svensk kontext, på ett binärt tänkande där dessa antas stå i ett motsatsförhållande till värderingar i en förmodad kollektiv invandrarkultur samt att ett erkännande av det första per automatik antas innebära en nedvärdering av det andra. Det som inte finns, det som inget är värt kan, underförstått, inte vara diskriminerade. I det vakuumet antas godheten frodas, sämja uppnås och ömsesidighet uppstå.

Talet om svenska värderingar kan förstås som anammandet och utvecklingen av värderingar som tillåter öppenhet, tolerans och en fortsatt kamp för eftersträvansvärda fri- och rättigheter.

Frågan vad är då så svenskt med svenska värderingar ter sig lika oförnuftig som frågan vad är då så kallt med snö. Den är vad den är för att den med tiden blivit vad den blivit, innan den ändrar form igen.

Svenskhet påminner, åtminstone för oss som vistas mitt i den, om en abstrakt målning; motivet kan lättast skönjas om man backar några steg, insuper detaljerna, och låter budskapet framträda bortom de omedelbara konturer som möter ögat.