Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Beskylld. Syndabocken av William Holman Hunt (1854).

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ghasri: Behovet av syndabockar är stort i Sverige

Svensk samhällsdebatt behöver mer fördomsfritt brytande av åsikter och mindre känslighet. Det som driver polarisering och ett hårt samtalsklimat är ofta en rädsla inför att någon sticker ut hakan, skriver gästskribenten Anosh Ghasri.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Vi verkar ha ett omättligt behov av syndabockar. Ju mer tillvaron förändras och det gamla inte längre känns igen, desto större verkar behovet bli av att utse bovar som bär ansvaret för kollektiva tillkortakommanden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Syndabockar lastas med samhällets fel och brister. De visar samtidigt vad vi själva inte är – eller vad vi inte vill vara. Om syndabockarna, till skillnad från andra, bär på allt förargligt och moraliskt förkastligt, är vi själva befriade från fel och det harmfulla.

Det enda som behövs är att syndabockarna i något avseende är avvikande. Sett till den svenska konformismen, åsiktskorridorernas moder, finns det nog knappast något mer avvikande än rättframhet, att sätta ord på det många tänker men inte yttrar, eller en kontroversiell debattvokabulär.

Konformismen vilar i vårt flockbeteende och inger en falsk trygghet. Flockbeteendet, och konformismen som får människor att hellre säga det som förväntas av dem än vad de egentligen tycker, fodrar syndabockar. Flocken behöver något som markant avviker från den för att kunna sluta sig samman. På ett politisk plan kan det vara en riksdagsledamot med oortodoxa manér, en borgerlig ledarredaktion som påtalar målkonflikter eller en ensam journalist.

Om en femtedel av befolkningen anses ha använt sina röstkort för att applådera ljudet av 30-talets stöveltramp, framstår andra lättare som goda. I de fall klyschiga epitet som ”Swishtiggarna”, eller ”vampyr” i enskilda fall när etnisk bakgrund tillåter det, kan användas är mycket lätt vunnet. När syndabockarna väl är utsedda, och konturerna av det förkastliga därmed definierats, kan godheten lättare utkristalliseras som motsatsen till det.

Översatt till psykologiska termer kräver detta felaktig attribution. I regel hänför vi roten till våra åsikter och beteenden till externa faktorer; vi felar för att vi tvingats till det. Andras åsikter hänförs till deras inre egenskaper; de tycker som de gör för att de är onda.

Det blir då viktigare, och lättare, att fokusera på bovarnas inneboende olämplighet, deras person, än på problemen som de uppmärksammar. Så länge strålkastarna riktas ditåt, blir budskapet sekundärt – och de riktiga måltavlorna kommer undan. För nog är de många som haft ett finger med i framväxten av just de problem som syndabockarna sätter fingret på, vare sig det handlar om migration, kriminalitet, straff, våld eller skuggsamhället. En satirbild på Twitter kan bli en debattfråga, medan själva frågan om migrationsvolymer hamnar i skymundan.

Bocken i Tredje Moseboken som en gång, lastad med synder, skickades ut på vandring i öknen vandrar än idag. Men nu går den upprätt på två ben mitt bland oss. Behovet av syndabockar verkar sitta djupt i vårt psyke. När de är utsedda, och helst försvunna, är även våra misstag och i bästa fall även vår kollektivt mörka sida borta. Det är åtminstone förhoppningen. Men idag är det inte så lätt att avlägsna bocken.

Dels för att den inte längre är ensam, dels för att bockarna är fler och därtill personer; som politiker, opinionsbildare och vanliga medborgare, som varken är onda eller vill bära det oket.

Valet 2018 var som vissa oförtröttligt hävdade ett ödesval om vilket Sverige vi ville ha. Dikotomier som godhet kontra illvilja, dygd kontra osed, skuld kontra rättmätighet blev inte bara viktiga utan direkt nödvändiga. Men valet var inte mer märkvärdigt än tidigare val.

Det sägs att vi aldrig tidigare haft ett så polariserat samhällsklimat. Frågan är om det är de från konformismen avvikande som alla gånger spär på polariseringen eller om det är behovet att utse syndabockar, vilket tvingar syndabockarna att värja sig mot det, då d e också är människor vars känslor ibland kan sippra över, som ökar polariseringen?

Polariseringen skapas minst lika mycket av dem som är besatta av den, och överväldigas av ångest när någon uttrycker en avvikande åsikt som inte lindats in i sockervadd. Den skapas lika mycket av de som inte inser sitt behov av syndabockar för att deras förmodade renhet ska hållas intakt.