Miljöpartiet och Kristdemokraterna har något viktigt gemensamt. Båda partierna har börjat som väckelserörelser och utvecklats till realpolitiska riksdagspartier – med starka väckelsepolitiska underströmmar.
Väckelserörelser tenderar att se målen som så viktiga att de helgar medlen. Inget seminarium lockade så många deltagare på Miljöpartiets kongress som det om välfärd utan tillväxt.
De båda nyvalda språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson talade i stället om Miljöpartiet som den tredje kraften mellan blocken. Vad det innebär återstår att se.
Åsa Romson kräver att Sverige sparar bort kärnkraften. Det är 40 procent av elförsörjningen. En analys av konsekvenserna lyste med sin frånvaro. Gustav Fridolin ser på medborgarna och staten som vilken gråsosse som helst. Att skattebetalarna genom jobbskatteavdragen får behålla mer av sina egna pengar och att egna pengar ökar självbestämmandet ser han inte. Fridolin lever i föreställningen att sänkta skatter är en gåva, ja egentligen bestickning:
– Man vill köpa väljare med några hundralappar i skattesänkning. Miljöpartiet vill bygga om Sverige. Till det räcker inte mandaten. Och bygga om Sverige vill alla. Den obesvarade frågan är vilka kompromisser Miljöpartiet är berett till, och med vem, för att få vara med och bygga om Sverige.
Omvänt gäller frågan vilket av blocken som i tid uppfattar att Miljöpartiet är en växande politisk rörelse underifrån – med växtkraft nog att bli kungamakare efter nästa riksdagsval. Alliansen gör klokt i att se om sin miljö- och klimatpolitik.
Självklart har Miljöpartiets kongress även i år haft sina stollemotioner. Som förslaget att alla hus måste ha vita tak och kravet på könsneutralt språk – hen i stället för hon och han.
Med glimten i ögat klagade Maria Wetterstrand vid en pressträff över alla fördomar om Miljöpartiet. Helt fel har hon inte. Miljöpartiet har bjudit på mycket och vi journalister har gärna gett tokerierna vingar.
Som när Miljöpartiets kongress för drygt tio år sedan beslutade att Sverige skulle ersätta penningekonomin med räntefri så kallad indianekonomi. Maria Wetterstrand var ännu inte vald till språkrör, men satt mötesordförande och klubbade igenom beslutet. Det var tidigt på morgonen. Några timmar senare hade partiledningen vaknat. Då avskaffades indianekonomin lika hastigt som den hade införts.
Mannen bakom indianekonomin hette László Gönczi. Han är fortfaranden maskrosen bland maskrosor, fast numera på partiets dikesren. När kongressen tidigt på lördagsmorgonen debatterade ett nytt partiprogram, under rubriken ”Vilket Sverige vill vi ha 2025”, nöjde han sig med att be om utrymme för mångfald i miljöpartiet:
– Bejaka att slåtterängen har många blommor, inte bara grönt gräs.
Debatten i övrigt blev häpnadsväckande vag och trevande. Mest konkreta var Torbjörn Granholm som ville införa medborgarlön och Barbro Feltzing som ville skriva in rätt till friår i partiprogrammet. Två klassiska mp-krav som övergivits av partimajoriteten på resan in mot realpolitikens mittfält.
Förmodligen träffade Annika Hirvonen mest rätt av alla när hon sa:
– Jag har inte tänkt färdigt. Miljöpartiet har inte tänkt färdigt.
