Minns ni debatten när Svenska flaggans dag den sjätte juni skulle bli Sveriges nationaldag. Det kändes konstigt. Varför den sjätte juni? Förespråkarna lade pannorna i djupa veck och kom på att denna dag valdes Gustav Vasa till kung år 1523 samt utfärdades 1809 års regeringsform.
Säga vad man vill, men inte var det skäl hämtade direkt ur ett levande folkminne. Många invände att eftersom vi måste leta fram en anledning att fira den sjätte juni, så kunde vi i stället utnämna midsommar till Sveriges nationaldag. Den dagen behöver vi inte lära oss att fira. Det har svenska folket klarat av alldeles själv – så länge någon kan minnas.
Då tyckte jag att midsommar var ett bättre val. Nu har jag funnit mig tillrätta med den sjätte juni som nationaldag. Vi har inget särskilt att fira. Inga segrar vi kommer ihåg, ingen befrielse ur ockupation och ingen okänd soldat att begråta. Att Gustav Vasa blivit kung märkte bönderna först när hans knektar kom och stal deras kyrksilver.
Det är skönt att fira att vi inte har något att fira – bara ”vår längtans bygd, vårt hem på jorden”, som Heidenstam skrev. Det är mycket stort. Men midsommar är större. När natten är som kortast och mörkret nästan förlorar sin makt, firar vi ljuset, livet och kärleken.
Gert Gelotte
