Alla vet vilka de är. Sjuksköterskorna som avdelningarna inte kan klara sig utan. Emelie, som deltar i vartenda utvecklingsprojekt. Daniella, som kan sätta nål på den mest svårstuckna patient. Anna, som har stenkoll på alla läkemedel i medicinrummet. De har arbetat några år, är kloka, drivna och bra med både patienter och personal. Belöningen? Kanske några hundralappar, max några tusenlappar mer än vad de tjänade som nyanställda. När Vårdförbundet nu ska teckna nytt kollektivavtal måste arbetsgivarna gå med på löneökningar till vårdens slitvargar.
“12 patienter väntar på att få komma till avdelning. Lika många har inte fått träffa läkare än. Den som väntat längst kom vid midnatt.” Så kan en vanlig morgonrapport låta på akutmottagningen där jag arbetar. Förklaringen är multifaktoriell: en dåligt utbyggd primärvård utan fasta husläkare, onödig administration och massvis med dubbelarbete. Men ett viktigt skäl är att det saknas erfarna sjuksköterskor i slutenvården.
Det enda sättet för en sjuksköterska att få högre lön är att säga upp sig, börja på en ny arbetsplats eller komma tillbaka till sin gamla som hyrpersonal. Alternativt slänga bussarongen i tvättsäcken och sätta sig på ett kontor som chef. Den kliniska utvecklingsmöjligheten går ofta ut på att ta över uppgifter från läkare, inte sällan från underläkare som egentligen är billigare för regionen. Men att få bra betalt för att vara duktig på kärnan i sjuksköterskearbetet - omvårdnad nära patienten - är i stort sett omöjligt.
Bristen på löneutveckling leder till att sjuksköterskor ofta byter avdelningar, eller överger slutenvården för öppenvården. Det drabbar alla. Vem ska underläkaren fråga om avdelningens rutiner för provtagning och kontroller? Vem ska klinikcheferna rådgöra med om förbättringar i de så kallade produktionsflödena? Vem ska den nyutexaminerade sjuksköterskan ha som mentor?
De senaste åren har sjuksköterskelönerna höjts kraftigt, men det är framförallt ingångslönerna som ökat. Numera är det inte ovanligt att nyutexaminerade sjuksköterskor tjänar lika mycket på sina första jobb som oss underläkare, trots att vi har nästan dubbelt så lång utbildning. Introduktionsår för nya sjuksköterskor och dyra konsulter som ska effektivisera är i mångt och mycket bara dåliga substitut för en bra löneutveckling. Både arbetsgivare och fack har ansvar för att förändra situationen.
Vårdförbundet bör fundera över vad som kan förhandlas bort till förmån för bättre löneutveckling. Exempelvis är systemet med önskescheman kostsamt, en tidstjuv och konfliktskapande. Kanske kan också sjuksköterskor i öppenvården avlasta slutenvården genom att ibland ta nattpass. Arbetsgivarna är dock ansvariga för grundproblemet: En duktig sjuksköterska måste få bra betalt.
Det finns fler yrkesgrupper med dålig löneutveckling. Den här texten hade lika gärna kunnat handla om undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter eller kuratorer. Förhoppningsvis kan sjuksköterskorna visa vägen till vettigare lönesättning för alla kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.
