Tyske förbundskanslern Angela Merkel och turkiske presidenten Tayyip Erdogan i Istanbul härom veckan.
Tyske förbundskanslern Angela Merkel och turkiske presidenten Tayyip Erdogan i Istanbul härom veckan.

"Ge oss det vi vill ha, annars…"

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Förra söndagen reste Tysklands förbundskansler Angela Merkel till Istanbul för att diskutera flyktingsituationen. Det låter bra; viktigt att försöka uppnå samförstånd med ett av de länder varifrån många flyktingar kommer till Europa. Men sanningen är att Turkiet ägnar sig åt utpressning.

Merkel är desperat, vilket man kan förstå. Samma slags kaos i mottagningssystemet som utspelar sig i vissa delar av Sverige, pågår på flera håll i Tyskland, och någon förändring är inte i sikte. Därför försöker Europa beveka Turkiet att minska inflödet, till exempel genom förstärkt kustbevakning i Egeiska havet. Det slags fysiska hinder som Europa på grund av internationella konventioner inte kan införa, hoppas man alltså att Turkiet ska bistå med. Skillnaden mellan att själv mota bort flyktingar och att be någon annan göra det är på intet vis moralisk, enbart juridisk.

ANNONS

I Turkiet har syriska flyktingar förbjudits att arbeta. Om Europa inget hellre vill än att nyanlända snabbt ska börja försörja sig själva, är den turkiska inställningen raka motsatsen. Slutmålet är inte integration, utan att flyktingarna ska isoleras och snarast lämna landet. Därför är det också meningslöst att jämföra det europeiska flyktingmottagandet med Turkiets. Att upplåta mark åt FN-finansierade flyktingläger har inga beröringspunkter med svensk asyl- och integrationspolitik.

När läget inte ljusnar i Syrien växer desperationen bland flyktingarna och alltfler söker sig begripligt nog till Europa. Detta förklarar långt ifrån hela ökningen de senaste månaderna, men är en av pusselbitarna.

Efter förra veckans möte verkar det dock som att Turkiet kan tänka sig att hjälpa EU att stärka gränserna. I gengäld har Merkel lovat att snabba på förhandlingarna om visumfrihet och turkiskt EU-medlemskap. Det borde ha sänt ett ramaskri genom Europa.

EU:s problembarn är Ungern. Inför den alltmer auktoritära utvecklingen står EU-ledarna bedrövade men lamslagna. På samma sätt tycks fattigdomen, korruptionen och antiziganismen i Rumänien vara en obotlig huvudvärk.

Vad har vi lärt oss av detta? Ingenting tydligen.

Den politiska situationen i Turkiet går åt alldeles fel håll. President Erdogan förföljer politiska motståndare, fängslar journalister, förnekar det armeniska folkmordet 1915, bombar kurder som strider mot IS, och bryr sig väldigt lite om religionsfriheten för kristna. Men – om Turkiet bara ser till att färre flyktingar tar sig till Europa vill vi ändå överväga att släppa in detta land i den europeiska gemenskapen.

ANNONS

Är det signalen Europa vill sända till övriga länder i närområdet? Att vi är beredda att kompromissa om i princip vad som helst bara de hjälper oss att stävja flyktingströmmen?

Vi behöver en ny diskussion om de juridiska och moraliska grunderna för Europas flyktingpolitik, och det omgående.

ANNONS