Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ge elever väggar – inte kreativitetshöjande möbler

Det kanske är för mycket att förvänta sig att arkitekturen ska lösa den svenska skolans många problem. Men den behöver i alla fall inte förvärra dem.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Allt var kanske inte bättre förr, men man slapp i alla fall vara lagligt bunden av skolplikten i en tid då kreativitetshöjande möbler och öppna ytor är på modet. Annat är det för dagens elever. De måste lära sig att koncentrera sig i skolmiljöer där det myllrar av intryck och där väggar, åtminstone sådana som inte är gjorda av glas, ses som något mossigt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I ett reportage i facktidskriften Arkitektur tar sig tidningens kritiker an flera skolor med slående utformning (Arkitektur 8/2018). Skolorna har vunnit, eller åtminstone nominerats till, fina priser med motiveringar som berömmer dem för ”höga miljöambitioner” och att ”utmana traditionella skolmiljöer”. Men studiero – eller elevens behov – tycks inte stå i centrum.

Ta den prisbelönta Hyllievångsskolan i Malmö som exempel. Den svängda skolan saknar dolda hörn, vilket sägs vara ett sätt att stoppa mobbning. Men barn som vill plåga sina kamrater kommer att hitta sätt, vare sig det finns hörn i skolan eller inte.

Hörnlöst i alla ära – men skolan saknar både lugna zoner och väggar att möblera mot. Det är tveksamt om vuxna skulle acceptera den typen av arbetsförhållanden, även i så kallade aktivitetsbaserade kontorslandskap brukar det finnas tysta zoner där medarbetarna kan dra sig undan när de behöver lugn och ro.

Det låter som en mardröm för elever med koncentrationssvårigheter. Och de som inte har koncentrationssvårigheter lär få dem. Fast man låter i alla fall eleverna jobba vid laptops sittandes på kreativitetshöjande möbler, om det skulle vara någon tröst.

Landamäreskolan i Biskopsgården, en F3-skola som öppnade 2016, figurerar också i Arkitekturs reportage. 2017 nominerades den s-formade byggnaden till ett av svensk arkitekturs finaste pris: Kasper Sahlin-priset för bästa byggnad. Skolan har en öppen planlösning och saknar både fyrkantiga rum och korridorer.

”Den kreativa inriktning som finns i det entreprenöriella förhållningssättet är en viktig framgångsfaktor i skolans möte med dagens samhälle och framtiden”, skrev rektor och vicerektor i en behovsanalys inför att skolan skulle byggas. Det är inga blyga ambitioner för en lågstadieskola, men något missriktade när barnen inte är äldre än tio år.

Entreprenöriellt förhållningssätt eller ej verkar skolbyggnaden allt annat än idealisk i ett trångbott område där familjer trängs i små lägenheter. Många av barnen har sannolikt ingen studiero att tala om hemma. Därför borde det vara desto viktigare att erbjuda det i skolan och ge dem utrymmen där de kan få vara ifred.

Enligt rektorn har föräldrarna i alla fall inte klagat på skolan. Det bör inte förvåna med tanke på att många sannolikt inte har tillräckliga kunskaper i det svenska språket för att formulera kritik mot den s-formade skolan eller dess pedagogik.

Det kanske är för mycket att förvänta sig att arkitekturen ska lösa den svenska skolans många problem. Men den behöver i alla fall inte förvärra dem.