Sista dagen i gravidvecka tolv genomgick jag, som många andra gravida, ett KUB-test. Syftet med testet är uppenbart: Om någonting är avvikande ska föräldrarna kunna välja abort.
Sambon och jag fick veta att fostret med stor sannolikhet var friskt som en nötkärna, men på ultraljudet såg vi allt annat än en liten nöt. Vi tittade förvånade och glada för första gången på ett litet barn. Ett barn med ett runt huvud och en liten kropp bestående av viftande armar och små fötter som trampade längs livmodern och sötchockerade oss blivande föräldrar när det tappade fotfästet och halkade på ändan.
Jag är en varm förespråkare för aborträtten. Men ändå ser jag att det finns dimensioner i debatten som saknas.
Abort har länge behandlats som en svartvit fråga: Antingen är man för eller så är man emot. Men i själva verket är det en gråskala. Även de främsta abortförespråkarna tycker att det finns en övre gräns. De flesta finner det stötande om fostret lever efter aborten. I Sverige, där abort tillåts fritt till vecka 18 och med Socialstyrelsens tillstånd upp till vecka 22, är detta mycket ovanligt, men ändå förekommande. Då och då skrivs det om sjukvårdspersonal som mår dåligt efter att ha sett foster leva upp till en timme efter en abort. Man skulle i sådana fall kunna ge fostret en dödande spruta, men detta görs inte då en aktiv handling av oklar anledning ses som moraliskt sämre än att låta fostret självdö, trots att slutresultatet är detsamma.
Att debatten är så laddad beror till hög grad på att antiabortlobbyn består av superkonservativa högerkristna, såsom i fallet med den abortvägrande barnmorskan Ellinor Grimmark. Denna grupp är inte bara emot abort, utan även preventivmedel och sex som inte sker inom äktenskapets ramar.
Abortfrågan är därmed kidnappad på samma sätt som migrationsfrågor tidigare var av SD-sfären. Därmed tabubeläggs sunda samtal och relevanta frågeställningar av rädsla för att spela ”mörka krafter” i händerna.
Men egentligen är frågan om fram till vilken vecka abort bör tillåtas både intressant och viktig. I grunden handlar det om konflikten mellan kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp och fostrets rätt till liv. Abortlagstiftningen i sin nuvarande form är över 40 år gammal och säger alltså att det förra överväger fram till vecka 18 och därefter det senare. En utvärdering utifrån kunskapsläget i dag – från när barn kan räddas och kunskaper om fosters utveckling och kognitioner – borde vara rimligt.
Ett konsekvenstänk är också nödvändigt. Varje år dör 47 000 kvinnor till följd av illegala aborter i världen. Många graviditeter upptäcks efter gravidvecka tolv, som bland andra SD:s Paula Bieler kraftigt vill sänka den övre gränsen till. Den som vill ”rädda liv” får inte blunda för detta.
Om vi bemöter våra meningsmotståndare i abortfrågan med fakta- och värderingsbaserade argument istället för med hån kan vi förhoppningsvis uppnå den nivå på debatten med vilken frågan förtjänar att behandlas.
