Diskussionerna som följde Brottsförebyggande rådets rapport om utlandsfödda och andra generationen invandrares överrepresentation i brottsstatistiken landade i relativt välbekanta analyser: brister i sociala insatser, integration samt för låga straff sågs som orsaker.
Analyserna omfattar flera dimensioner av det sociala livet men inte de existentiella villkor som kan förklara varför just andra generationens invandrare är överrepresenterade. De fångar inte heller hur denna typ av brott kan sättas i en större kontext, nämligen vår tidsanda.
Att vara andragenerationens invandrare innebär ofta att man växer upp i två kulturer. Det innebär att man har ett större flagg-, kulinariskt och språkligt kapital jämfört med mononationella, det vill säga de som identifierar sig med en kultur.
Men att ingå i två kulturer kan också innebära att man upplever att man har två platser och samtidigt ingen. Att man växer upp i ett slags initial kluvenhet och att man försöker sammanfoga två världar, vilket inte alltid är lätt.
Det kan ta sig uttryck i en känsla av att inte höra hemma någonstans och att samtidigt starkt tillhöra två kulturer, en känsla av att inte vilja svika föräldrarnas ursprung förenat med ett begär att finna en plats i samhället på samma villkor som de mononationella. Och så rädslan och risken för att behandlas och ses som annorlunda.
Kanske ter sig detta än svårare i en tid som vår, där vi alla är ålagda att uppfinna oss själva, där inga tydliga normer och regler förmedlas. De klassiska enhetsskapande institutionerna som skolan, militärtjänsten och till och med statstelevisionen befinner sig i strukturella svårigheter som försvårar deras möjlighet att fylla denna funktion.
LÄS MER: Fakta är alltid av godo!
I detta ingenmansland där inte någon plats är given kan mer normerande institutioner överskrida den upplevda motsättningen: politiska eller religiösa organisationer, idrottsföreningar, konst med mera.
En annan institution, om än destruktiv, är kriminella gäng. Där är tydligt vilka normer och hierarkier som gäller och man ingår i ett sammanhang, om än på skakiga grunder.
Det kriminella gänget kan således fungera som en grundläggande existentiell lösning: ett sätt att undgå att ta ställning till den initiala dubbelhet man bär inom sig som går ut på att få ihop två världar som ibland kan kännas oförenliga.
Lösningen innebär att man förkastar dem båda. I ungdomsgängen gäller varken de svenska eller föräldrarnas hemländers normer. Det är just detta som är viktigt att ha i åtanke när man talar om att barn till utlandsfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Det är inte för att de också har bakgrund i en annan kultur – som skulle vara barbarisk och annorlunda – utan snarare det existentiella villkor det kan innebära att växa upp i två kulturer och inte få ihop dem.
Gängbrottslighet kan också förstås som ett uttryck för vår tidsanda. I ett samhälle där vår grupptillhörighet utrycks i konsumtionsbeteenden, är denna typ av brottslighet i linje med övergripande materialistiska strukturer. Gängbrottsligheten kan ses som en hyperkapitalism, med jämbördiga parter, där det råder bokstavlig konkurrens till döds och där pengar är synonymt med framgång.
När Vårbynätverket upplöstes blottades en organisation som var snarlikt ett företags och som drevs av ett vinstintresse. Inhandlande av narkotika sker idag inte bara via gatuförsäljning utan fungerar likt en Foodora-leverans direkt till dörren: de kriminella gängen följer utvecklingen i distributionsmönstret.
Dillemmat vi står inför handlar också om att vi har svårt att artikulera gemensamma visioner, där vi inte bara ses som individer utrustade med rättigheter utan också som medborgare som värnar det gemensamma.
Om de totalitära staterna var exempel på regimer där det kollektiva fick ett fatalt företräde på bekostnad av individen, bör inte vår – helt grundade – rädsla för att upprepa historien leda till att vi ger upp idén om det gemensamma.
Avsaknaden av bredare politiska visioner efter murens fall skapar en politisk stumhet som gör att vi allt mer identifierar oss som individer som främjar egenintresset på bekostnad av att vara medborgare som värnar det gemensamma. Och kanske är gängbrottslingen idealtypen för just den rena individen som befinner sig i ett slags naturtillstånd där den medborgliga dimensionen helt saknas, och där, som Hobbes skrev, det råder ”ett allas krig mot alla”.
LÄS MER: Etnifierad brottslighet är det nya normala
LÄS MER: Nya siffror om brott och invandring
