Men problem uppstår särskilt i mycket uppmärksammade mål där stolarna tar slut efter att anhöriga och medier intagit sina platser. Precis så som skedde i ASAP Rocky-rättegången.
En stor sak har gjorts av att det svenska rättssystemet stod pall i fallet med rapparen ASAP Rocky. Visst, men allt annat hade varit en präktig skandal. Ändå har juridiska experter öst beröm över rättsväsendet för att det stod emot påtryckningar från Trump-administrationen om att Rocky omedelbart skulle få lämna Sverige. Presidenten själv tog kontakt med statsminister Löfven och erbjöd sig att betala borgen, en ordning som över huvud taget inte finns här i landet.
Donald Trumps inhopp i processen liknar mer fars än seriös diplomati. Frihetsberövandet av rapartisten upphöjdes till en världsnyhet men rättsprocessen gick naturligtvis sin gilla gång enligt gällande lag. Och Stefan Löfven drog en lättnadens suck när Stockholms tingsrätt beslöt att Asap Rocky skulle bli kvar i Kronobergshäktet. Därmed undgick han risken att bli anklagad för att ha sprungit Trumps ärende och utövat grundlagsstridiga påtryckningar mot domstolen.
Mindre omskrivet är att processen mot Rocky visat hur skamligt svagt offentlighetsintresset värderas i den svenska domstolsprocessen. I rättegångsbalken 5 kap. 1 § sägs kort och gott att en förhandling vid domstol ska vara offentlig. Detta för att medborgarna på plats i rättssalen ska kunna få insyn i hur domstolarna använder sina maktbefogenheter. För det mesta är det hur enkelt som helst för den rättsligt intresserade eller bara nyfikne att slinka in på en rättegång och få en åhörarplats i rättssalen. Ja, givet att avstånd, tid och hälsa inte hindrar.
Men problem uppstår särskilt i mycket uppmärksammade mål där stolarna tar slut efter att anhöriga och medier intagit sina platser. Precis så som skedde i ASAP Rocky-rättegången. Efter långt köande fick besvikna människor vända i dörren till Stockholms tingsrätt när inte ens de reservplatser räckte till som allmänheten anvisats i en angränsade sal där rättegångsförhandlingen kunde följas via tv-skärmar.
I över ett decennium har jag argumenterat i spalterna, och när tillfälle bjudits i radio och teve, och även under min tid i riksdagen, om en möjlighet att tv-sända rättegångar i uppmärksammade fall. För döva öron har jag predikat att den stolta svenska principen om öppenhet i våra domstolar devalveras när bara ett begränsat antal åhörare får plats i rättssalen. Det effektivaste sättet för statsmakterna att garantera medborgarna insyn i den dömande verksamheten är därför att tillåta tv-sända rättegångar.
Frågan om en viss rättegång ska tv-sändas, gärna på Domstolsverkets hemsida, skulle med min modell bli en uppgift för varje domstol att avgöra från fall till fall. Även med en möjlighet att tv-sända rättegångar skulle medier och allmänhet precis som i dag tvingas lämna rättssalen till exempel när det hålls integritetskänsliga förhör med brottsoffer. Därmed faller i princip alla argument mot en sådan reform. Men för att tv-sända rättegångar ska bli verklighet måste rättegångsbalkens över 70 år gamla fotograferingsförbud upphävas. Offentlighetsvänner i regering och riksdag, vad väntar ni på?
