PJ Anders Linder: Fler borde lära känna vårt militära försvar

Tio år efter annekteringen av Krim. Sex år efter Motståndskraft. Fyra år efter det senaste försvarsbeslutet om rejäl upprustning, borde ingen bli överraskad av att Sveriges militära försvar finns till av en anledning.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Försvarsberedningen under ledning av socialdemokraten Björn von Sydow talade klarspråk. I rapporten Motståndskraft ställde sig en bred majoritet bakom följande formulering: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Rapporten publicerades i december 2017.

Under 2018 skickades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till fem miljoner svenska hushåll. Den ger information om hur var och en kan förbereda sig inför situationer där livet plötsligt inte längre kan gå sin gilla gång.

Den skarpa varningen i Motståndskraft väckte förvåning på vissa håll, men ärligt talat kom den snarare sent än tidigt. Georgienkriget ägde rum 2008, det ryska flygvapnet övade kärnvapenanfall mot Sverige 2013. Året därpå, 2014 annekterades Krim av ryska styrkor. Det tog sin tid för insikten att sjunka in att vår del av världen blivit en farligare plats – men bättre sent än aldrig.

ANNONS

Hur djupt insikten nu verkligen har sjunkit in.

För några dagar sedan sade överbefälhavaren att det är viktigt att man rustar sig mentalt för att inte heller Sverige är immunt mot krigets fasor. Ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin konstaterade att det faktum att vårt land inte har upplevt väpnade konflikter på väldigt länge inte utgör någon garanti för att det ska fortsätta så, utan att: ”Det kan bli krig i Sverige.”

Budskapen borde sannerligen inte komma som blixtar från klar himmel. Ändå har de givit upphov till ett väldigt ståhej. Medierna har fyllts av braskande rubriker och upprörda uppmaningar att låta bli att skrämmas. Intervjupersoner berättar att de inte har ägnat krigsrisken en tanke: Tio år efter Krim. Sex år efter Motståndskraft. Fyra år efter det senaste försvarsbeslutet om rejäl upprustning. Två efter starten på Rysslands försök att utplåna Ukraina som självständig stat.

Hur ska man reagera? Himla med ögonen och klaga på att människor håller verkligheten ifrån sig? Ja, det är svårt att låta bli.

Men det är nog förnuftigare att inse att det inte bara behövs upprustning av det militära och civila försvaret utan också en massiv informationsoffensiv. ”Den eviga fredens” tankefigurer har hunnit rota sig djupt och en broschyr hem i brevlådan ger blott begränsad effekt. Folkupplysning om säkerhetsläge och försvarsbehov behöver bedrivas kontinuerligt. Politikerna får inte släppa frågorna som heta potatisar när rikskonferensen med Folk och försvar är över och mer publikfriande ämnen lockar.

ANNONS

Ett anspråkslöst förslag: I dagarna skickas det ut mönstringsunderlag, som ska fyllas i av landets 110 000 ungdomar av årgång 2006. En fjärdedel av dem kallas därefter till mönstring. Varför inte kalla hela årskullarna i stället? Även om de som tas ut till faktisk tjänstgöring inte blir fler, säkerställer det att alla åtminstone någon gång i livet får en handfast kontakt med försvaret och en bild av varför det finns och vad det gör. Det skulle inte vara gratis, men jag är övertygad om att det skulle ge bättre valuta för pengarna än väldigt mycket annat.

ANNONS