PJ Anders Linder: Farligt för kulturlivet att ensidigt förlita sig på staten

Staten ger och staten tar. På senare tid har den gjort det senare – tagit ut hyra – till den grad att landets kulturinstitutioner hotas.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Det är fortfarande många som känner igen och gläds åt de inledande raderna i Lina Sandells psalm från 1800-talets mitt. Men efter hand har det blivit allt färre som vågar lita på budskapet. När svenska folket ska söka trygghet vänder sig numera långt fler till Staten än till Herren.

På ett sätt är det inte så svårt att förstå. Staten kan leverera nya handfasta förmåner redan i nästa budgetproposition, medan det dröjer med Herrens mest lockande utfästelser, och en misstänksam samtid tycks hellre satsa på ett jobbskatteavdrag i handen än en stad ovan molnen.

ANNONS

Vad som ofta tappas bort i sammanhanget är att Statens löften inte har samma beständighet som evigheten och att den inte är immun mot lynnighet och tvära kast. Eller som USA:s president Gerald Ford har uttryckt det: ”En stat som är stor nog att ge dig allting som du önskar dig är en stat som är stor nog att ta ifrån dig allting som du har.”

I en realistisk omdiktning för vår tid skulle Lina Sandells avslutande vers få lov att lyda ungefär så här:

Staten tar och staten giver,

samma statsmakt den dock bliver,

och dess mål är blott det ena:

statens sanna väl allena.

I krassaste laget, måhända, men efter att under lång tid ha följt hur statsmakten hanterar det svenska kulturlivets mest betydelsefulla institutioner är det svårt att värja sig mot tanken.

Nationalmuseum är det mest uppenbara exemplet: Först gav staten – och satsade på en renovering vars totalkostnad blev en bra bit över miljarden. Men efter återöppnandet för fem år sedan har staten tagit – en hyra som höjts till den grad att det snart kan bli omöjligt för nationalgalleriet att stanna kvar i sin klassiska miljö. Ytan, huset, var det roligt för de styrande att få stoltsera med. Själva verksamheten – föremålsvården, utställningarna – har inte väckt samma engagemang.

ANNONS

Sedan museets förra överintendent beskrev situationen i en artikel i slutet av augusti har det kommit en strid ström av upprörda mediekommentarer. Men problemet är alls inte nytt – och det är långt ifrån bara Nationalmuseum som är drabbat. Runt om i landet förfaller statliga, regionala och kommunala museer och liknande anläggningar därför att anslagen inte håller jämna steg med kostnadsökningarna.

Det har blivit hög tid för två slags förändring.

Dels en helt annan politisk prioritering av kulturarv och historia. Dagens hyresmodell för museerna är inte bra, men ytterst är det inte där skon kniper. Grundproblemen är urholkade anslag och oförmåga till prioritering. Utan engagemang och uppfattningen att kulturarvsvård är en offentlig kärnuppgift i paritet med försvar och rättsväsende frigörs aldrig de riktiga resurserna.

Dels reformer och opinionsbildning som lockar fram fler finansiärer som kan täcka upp och komplettera. Det kan tillföra ökade resurser totalt. Men framför allt sprider det risken. Det är helt enkelt alltför farligt för kulturlivet att ensidigt lita på staten, för opinionerna växlar och den både giver och tar.

LÄS MER: Statens fastighetsverk dödar vårt kulturarv

ANNONS