Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Göteborgs kommunägda bolag är ett demokratiproblem

När medborgarnas insyn i de gemensamt ägda verksamheterna försvinner uppstår misstro och politikerförakt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ett av de bestående intrycken av det kommunala fastighetsbolaget Higabs hantering av Feskekörka och dess hyresgäster är att ingen tycktes hålla med bolagstopparna i deras agerande. Varken göteborgarna eller stadens politiker. Båda dessa grupper har varit tydliga: Låt hyresgästerna vara kvar och äventyra inte husets karaktär under den, av Higab, senfärdiga renoveringsprocessen. Men politikerna verkar, märkligt nog, maktlösa.

Om inte ens politikerna i Higabs styrelse kan få sin vilja igenom. Vem styr egentligen de kommunala bolagen?

Under 1990-talet skedde en stor expansion i Göteborg av antalet kommunala bolag. Denna bolagsexplosion hade skattetekniska fördelar och möjliggjorde en frihet och långsiktighet för bolagen. Men det innebar också att det byggdes in ett permanent demokratiskt underskott i systemet.

Avståndet mellan medborgaren och de av medborgarna gemensamt ägda tillgångarna ökade explosionsartat. Helt plötsligt fattades beslut i ledningar som, till skillnad från de politiska församlingarna, inte omfattades av samma krav på öppenhet.

Den koncernmodell som Göteborgs stad har valt för sina kommunala bolag innebär en svårgenomtränglig och rörig organisering av våra gemensamma tillgångar. Det blir helt enkelt svårt för medborgarna att förstå vad som händer och vem man ska vända sig till om man uppfattar att något går åt fel håll.

Politikerna i bolagsstyrelserna kan alltid skylla på att de inte är med i bolagens dagliga verksamhet. Bolagstopparna kan alltid hänvisa till att de tolkar politikernas styrdokument korrekt. De har ändå en stor frihet att göra som de vill.

Kommunpolitikerna i fullmäktige på Gustaf Adolfs torg fungerar som medborgarnas ställföreträdande chefer gentemot vårt gemensamma ägande. Vi kan välja våra politiker. Men vi väljer inte våra tjänstemän och vilka som jobbar i de kommunala bolagen.

Samtidigt har tjänstemännen och de anställda i kommunala bolag ett permanent övertag gentemot politikerna. Ett övertag som bygger på kunskap och lång tid i verksamheten. För medan sammansättningen av politiker snabbt kan ändras efter ett val kan bolagsledningarna sitta betydligt längre.

Man kan dra lärdom av misstron på många håll i Europa mot EU:s byråkrati. Den ej folkvalda Kommissionen är den institution som under lång tid fått motta stora mängder kritik. Av det enkla skälet att det inte finns något direkt band mellan institution och väljarna.

Nu är det självfallet stor skillnad på kommissionens roll i Bryssel och den roll som de kommunala bolagen, däribland Higab, spelar i Göteborg. Men konsekvensen av deras existens i det demokratiska styret är detsamma: Medborgare upplever ett avstånd till aktören som fattar beslut som får konsekvenser för medborgaren.

Bolagiseringen i Göteborg hade många kortsiktiga organisatoriska och ekonomiska poänger. Men det långsiktiga problemet är handfallna politiker och medborgerlig misstro mot det politiska styret. Att möta känslan av maktlöshet och att en röst i kommunvalet inte påverkar så mycket borde vara prioriterat.

I Göteborg finns medborgarinitiativ och andra former av semi- eller direktdemokratiska politiska grepp. Allt för att få medborgarna att känna delaktighet i lokalpolitiken. Men dessa försök, även om de är berömvärda på sitt sätt, är lite som att leda vagnen före hästen. Vi lever alltjämt i en representativ demokrati.

Det är ändå våra folkvalda representanter som ska inneha makten. Det är av dem vi som medborgare kan och bör utkräva ansvar för konsekvenserna av de politiska besluten. Om det blir otydligt vem som bestämmer faller också tilltron till själva systemets hållbarhet.

Efter ett par decennier med Sveriges största samling kommunala bolag borde det för göteborgarna vara mer än uppenbart: Det blev ändå inte så bra. Politik drivs av en annan logik än den som måste tillåtas styra bolag på en marknad. När dessa blandas uppstår konstiga problem som kanske är lättlösta för ett helt privatägt bolag men som stöter på helt andra utmaningar när ägarna är samtliga medborgare i en kommun och inte en grupp med aktieägare.