I GP/Sifos specialmätning över den politiska väljaropinionen i Göteborg framgår det att ungefär sex av tio göteborgare stödjer antingen allianspartierna, Demokraterna eller Sverigedemokraterna. Lokala opinionsmätningar bör tas med en nypa salt. Många väljare påverkas av rikspolitiken när ska ta ställning till politiken i kommunen – speciellt mellan valrörelserna.
Med det sagt kan man ändå utläsa några intressanta trender i Göteborgsopinionen. Om vi jämför med den lokala mätning GP lät göra i november förra året så backar Vänsterpartiet från 17 till 13 procent. En utveckling som inte följer rikstrenden. Även MP går kräftgång – från 6 till 4 procent. S ökar bara marginellt och ligger på 21 procent. Sammantaget har de rödgröna försvagats.
På den högra sidan är det mest anmärkningsvärda att SD ökar med fem procentenheter – från 12 till 17 procent, samtidigt som Demokraterna minskar från 16 till 13 procent. Allianspartierna ökar marginellt – från 28 till 30 procent. Centern ökar från 4 till 6 procent, i övrigt ligger de enskilda borgerliga partierna i stort sett stilla.
Allianspartierna, Demokraterna och Sverigedemokraterna skulle tillsammans få egen majoritet, med god marginal. Sex av tio göteborgare stödjer som sagt något av dessa partier. Men inget annat parti lokalt har öppnat för ett formellt samarbete med SD. Från både Alliansen och Demokraternas sida tänker man sig nog att SD kan vara ett lojalt ”regeringsunderlag” i kommunen utan formellt inflytande. SD skulle förstås få ett informellt inflytande. Men frågan är om SD skulle nöja sig med att behandlas som något katten släpat in med ett valresultat på 17 procent? Det skulle trots allt innebära en fördubbling av partiets mandat jämfört med förra valet.
Med tanke på att SD vill komma in i värmen är det kanske möjligt. Men frågan är också om Centerpartiet lokalt kan ingå i något som i praktiken är ett SD-samarbete när C nationellt gjort det till en definierande fråga att motsäga sig det. De här faktorerna bäddar för instabilitet. Och med bara ett lite jämnare valresultat än dessa osäkra lokala opinionssiffror behöver både C och SD vara med i samma båt för att ett sådant styre ska bli verklighet.
Det ärligaste gentemot göteborgarna vore förstås om partierna i Göteborg – precis som på riksnivån – redan innan valet deklarerar vilka partier de kan tänka sig samregera med. Det är ingen sällskapslek utan avgörande för vilken profil styret av staden får.
På denna ledarsida har vi förordat att att kommunfullmäktiges stora partier – M, D och S – är öppna för att styra gemensamt. Dels för att de egentliga konfliktlinjerna är få. Dels för att det finns värdefull kompetens i de stora partierna. Men inte minst för att Vänsterpartiet i Göteborg är mer radikalt än sitt moderparti medan S lokalt intagit en mer konstruktiv hållning i flera centrala frågor. Att från borgerligt håll försöka tvinga ihop dessa partier av taktiska skäl är inte att ha stadens bästa för ögonen.
Argumenten mot blocköverskridande lösningar är också betydligt svagare på lokal nivå än på nationell. Göteborg behöver ett kraftfullt styre som tar tag i de väldigt konkreta utmaningar som staden står inför kring trygghet, jobb, bostäder och stadsplanering, med mera.
