Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tillrättavisad av Twitter. Bild: Patrick Semansky
Tillrättavisad av Twitter. Bild: Patrick Semansky

Håkan Boström: Gör inte Twitter till överdomare

Drömmen om en tillrättalagd offentlighet där "någon däruppe" kommer med pekpinnar eller tystar vissa röster är i förlängningen inte förenlig med grunderna för en liberal demokrati.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När USA:s president, Donald Trump, i slutet av maj på Twitter varnade för valfusk inför höstens presidentval, reagerade plattformen med en varningsflagga och en länk till en faktaruta i frågan. Några dagar senare satte man en varning på ett annat av presidentens inlägg för att det ansågs uppmana till våld.

Trycket på de sociala medieplattformarna att markera mot president Trumps retorik har länge varit starkt. Det gäller inte bara Twitter. Facebooks VD Mark Zuckerberg har fått utstå hård kritik för att han inte velat följa i Twitters spår, även från en del av sina egna anställda.

Det är en förståelig reaktion att ”någon” ska ta Trump och andra som uttrycker sig olämpligt i örat. Men det är inte en särskild genomtänkt hållning att denne någon ska vara de privata företag som tillhandahåller kommunikationsplattformarna. I ett demokratiskt samhälle kan man inte ha någon som överprövar debatten. Den måste vi själva ta.

Twitter – och i ännu högre grad Facebook – har revolutionerat möjligheten att göra sin röst hörd för vanliga människor runtom i världen. De sociala medierna utgör ett tekniksprång jämförbart med järnvägen, privatbilismen, radion eller televisionen. De har helt enkelt skapat en kommunikativ revolution.

Men sociala medier är så kallade naturliga monopol. Själva poängen med Facebook är att väldigt många använder det. Det ligger i sociala mediers natur att den största plattformen blir helt dominerande. Vinnaren tar så att säga allt. Det innebär särskilda utmaningar. Naturliga monopol brukar ägas eller regleras av staten. Men det finns ingen global stat.

Det som skiljer de sociala medierna från sina föregångare är inte minst ägarstrukturen. De drivs och kontrolleras av multinationella företag med säte i USA. Endast diktaturer har kunnat hålla dem borta. Det är ingen slump att bägge sajterna är blockerade i Kina.

I praktiken fungerar denna ordning bra så länge företagen inte inskränker användarnas yttrandefrihet mer än vad som är nödvändigt för att följa lagen. Yttrandefriheten kan och bör inte vara en fråga för privata, kommersiella beslut, politiska påtryckningar eller anställdas preferenser. Yttrandefriheten regleras i lag och Internet är idag vårt gemensamma offentliga torg – det är framförallt Facebook som tillhandahåller detta torg. Att jämföra Facebook med en vanlig publicist är direkt vilseledande. En tidning eller TV-kanal är idag en röst i mängden, oavsett storlek.

Därmed inte sagt att de stora Tech-bolagen som äger Facebook och Twitter ska vara helt oreglerade. Huvudansvaret ligger på användarna. Men att bolagen har ett ansvar för att nationell lagstiftning efterlevs är rimligt, om inte annat av praktiska skäl. Det digitala ordet är till skillnad från det talade inte en tillfällig handling utan en permanent sådan, så länge texten inte tas bort. Olaga hot och förtal bör rimligen inte tillåtas ligga kvar på ett medium till dess polisutredningen är klar.

Men de sociala mediejättarna har också ett ansvar för att inte inskränka yttrandefriheten utöver vad lagen säger. På samma sätt som bolagen bör tvingas ta bort olagligt material borde de snarast vara tvingade att ta hänsyn yttrandefriheten. Utifrån deras naturliga monopolställning följer också ett ansvar att inte vika undan för påtryckningar och censurkrav. Man kan säga att förutsättningen för att låta privata bolag inneha denna position är att de inte utnyttjar den i politiska syften.

Den principiella hållningen att värna yttrandefriheten, och ytterst demokratin, måste vara överordnad. Det gäller som bekant i synnerhet olämpliga, men ändå lagliga, yttranden. En yttrandefrihet som bara tillåter det okontroversiella är meningslös.

Till detta kan läggas en rad argument som är principiellt underordnade men av praktisk betydelse. Censur, varningsflaggor och ”faktakontroller” är inte särskilt effektiva. I synnerhet inte när de uppfattas som ingrepp eller påbud från överheten. De riskerar också skapa ett anpassningsbeteende där politiska aktörer döljer sina verkliga åsikter och motiv.

Vill vi värna en öppen offentlighet måste vi avstå från drömmen om en tillrättalagd offentlighet där "någon däruppe" kommer med pekpinnar och varningsflaggor, eller i värsta fall sätt munkavle på vissa debattörer. Det må sedan vara riktat mot USA:s president eller en vanlig medborgare som vill göra sin röst hörd. Men det är en dröm som inte hör hemma i ett fritt samhälle. För i slutänden sitter ingen av oss på facit i politiken.