Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Markus Uvell: Gängvåldets kärna är normupplösning

Grovt kriminella har ofta vuxit upp i dysfunktionella sociala miljöer med föräldrar som inte klarat av att uppfostra barnen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Debatten om gängkriminaliteten präglas ofta av en starkt förenklad skillnad: vänsterns lösning är sociala insatser, högerns hårdare tag och fler poliser. I verkligheten är båda dessa svar är relevanta, men inget av dem tillräckligt.

Det finns ett akut behov av att fler gängkriminella döms och låses in betydligt längre perioder. För att detta ska kunna ske behövs fler poliser, med mer effektiva verktyg för att kartlägga, störa och stänga ner kriminella strukturers verksamhet.

Men det räcker inte. De kriminella gängens expansion är resultatet av ett socialt förfall som pågått i decennier. Barn som växt upp i miljöer där normala principer för rätt och fel saknas riskerar bli amoraliska vuxna som låter våldet styra. Kärnan i gängkriminaliteten är normupplösning, en gradvis uppluckring av normala sociala koder.

LÄS MER: Unga män behöver förebilder, inte mer normkritik

Institutet för Framtidsstudier publicerade 2018 en rapport som analyserade cirka 15 000 personer som ingår i kriminella strukturer. Hela 80 procent av dem hade under sin uppväxt omhändertagits av Socialtjänsten. Det visar två saker: dels att de redan från unga år levt i djupt dysfunktionella miljöer, dels att de insatser som vidtogs inte hjälpte. Det hade sannolikt krävts fler, tidigare och mer effektiva sociala insatser.

Naturligtvis kan inte gängkriminalitet förklaras med sociala problem. Som inte minst forskaren Amir Sariaslan pekat på, bland annat på denna sida, finns ytterst svagt kausalt samband mellan socioekonomisk situation och våldsbrott.

Men den sociala situationen är en viktig komponent i den normupplösning som är våldets och det asociala beteendets förutsättning. Barn som senare i livet blir gängkriminella växer ofta upp med föräldrar som inte klarar av att uppfostra dem, i områden där hjältarna inte är de välutbildade utan knarklangarna och ingen förväntar sig att man ska vara en del av det svenska samhället.

Detta problemkomplex är betydligt mer ovant för oss på politikens högerkant än de hårdare straffen. Enkla lösningar saknas, att upprätthålla goda normer är betydligt lättare än att återupprätta dem när de väl lösts upp.

Problemet genomsyrar hela vårt samhälle. I ivern att förverkliga det fria, normbrytande, supertoleranta samhället har Sverige glömt att det finns en gräns när kravlösheten hotar samhällets grundfunktioner. Den punkten har vi av allt att döma passerat.

LÄS MER: Brottsbekämpning kräver ett samhälle med självförtroende

Svenska politiker behöver bli aktörer i en debatt om vad som rätt och fel – om vilka normer som måste råda i Sverige, och hur de ska upprätthållas i centrala samhällsfunktioner.

Jag önskar att partiledarnas sommarläsning kunde bli Yuval Levins senaste bok, ”A Time to Build” (Basic Books 2020). Han skriver om den process som skapat dagens nihilistiska, polariserade amerikanska klimat och hur det bryter ner samhället. Parallellerna till Sverige är obehagligt tydliga.

Normupplösningen i de utsatta förorterna har sin spegelbild i det offentliga Sverige. Makthavare och medborgare har låtit detta ske. Nu måste vi börja återuppbygga det som gått förlorat.

LÄS MER: Ensamma män är farliga män