Så gick Tord Karlsson till slut. Och veckan innan försvann Maria Rydén. Det dom lyckades visa är hur djupt rötan går i Göteborg, för på varje tänkbar nivå i förvaltningen, bolagen och politikerskrået tycks man leta efter kryphål och sätt att belöna sig själv.
Utvecklingen påminner om de stora korruptionsrättegångarna i i Italien i början av 1990-talet. Skandalerna gick under namnet ”Tangentopoli” och systemet hade byggt på att så många politiker, tjänstemän och företagsledare som möjligt hade dragits in i härvorna. När alla fick sin bit av kakan delade de intresset för att systemet skulle löpa vidare samtidigt som viljan att skvallra minskade. Den kommunala strukturen i Göteborg är idealisk för samma avarter: det finns oöverskådliga mängder bolag, förvaltningar och svagt definierade halvkommunala verksamheter. Vad som pågår därinne vet ingen, men det är miljarder som passerar genom kontona varje månad.
Många inser att den strukturen är problematisk och när jag lyssnade på radiodebatten om avgångarna i tisdags menade åtminstone en journalist att det var de kommunala bolagen som var grogrunden för eländet. Men bekymret är inte det svagt uttryckta ”det finns så många av dom”. Det stora problemet är att de blockerat både utvecklingen och flödet av information i staden.
Ser man politikerna som ägare och de anställda som tjänstemän är begränsningarna uppenbara: politikerna kan bestämma att bolagen måste finnas kvar och att inga förändringar får ske i deras viktiga uppgifter, men det betyder att de personer som leder bolagen blir starkt begränsade. Leder de ett eventbolag kan de besluta om tävlingar som ger enorma förluster i de existerande arenorna – men de kan inte gå ut med skarpa förslag som leder till att verksamheten blir långsiktigt hållbar.
Politikerna är å sin sida utlämnade till det de får se i styrelserummen, varefter varje ny förlust och förstörd fotbollsplan blir en överraskning. I bostadsbolagen kan politikerna önska sig fler nya bostäder, men tjänstemännen kan inte genomföra de försäljningar och affärer som skulle skapa resurserna att göra det. Följden blir krav på hyreshöjningar och ändlösa diskussioner om resurser som inte finns. Ironiskt nog gör sedan alla blockeringar och låsningar att man kan genomföra fler studieresor och konferenser, allihop med behov av flygbiljetter och traktamenten.
Men den stora mängden bolag, förvaltningar och halvkommunala blandformer blockerar inte bara utvecklingen och skapar möjligheter för massor av tveksam eller rakt av korrupt verksamhet. Den har också skapat ett mönster av tystnad. En kommunal chef som blev påkommen uttryckte det för tjugo år sedan med att ”Jag förstår att det sitter nån jävla råtta i systemet och ringer er” när GP ringde honom och ställde frågor. När det ledde till sjukskrivningar och protester från personalen fick han lämna sitt arbete, men en facklig företrädare definierade då vad ”Göteborgsandan” verkligen var: ”Vi har ett namn på systemfelet internt. Göteborgsandan. Det innebär att man inte löser konflikter offentligtutan i "samförstånd". Politiker och ansvariga tjänstemänlåser om sig. Det enda de släpper ut är resultatetav överläggningarna…”
De reaktioner som visas upp tjugo år senare, i januari 2018, när alla fel skylls på att media granskar vad som pågår visar att samma anda frodas lika starkt som någonsin i kommunens ledande kretsar. Det som rått har varit en tystnadskultur, där det varit självklart för alla att tydligt talande inte varit bra för karriären. Det var rädslan och tystnaden som drev strukturen vidare, och för bara fyra-fem år sedan jag trodde att all förändring var omöjlig i Göteborg. Ett systemskifte kändes lika otroligt som det måste ha gjort i Rom eller för den delen Prag 1985.
Men valet 2014 blev en vattendelare, för sedan dess har majoriteten varit en minoritet samtidigt som det största officiella oppositionspartiet sprack på den mest tystnadsomgärdade frågan av alla. Om någon tvivlar på att själva grunden verkligen förändras är det bara att titta på vad som hänt den sista veckan när tre kommunalråd lämnat samtidigt, som en annorlunda och ironisk start på valrörelsen. Frågan är nu om någon klarar av att skapa ett hållbart alternativ både för staden som helhet och den kommunala förvaltningen.
