Får en opinionsjournalist ljuga?

Håller synen på opinionsjournalistikens roll på att förändras i ett alltmer uppskruvat debattklimat, undrar gästkolumnisten Andreas Ericson med anledning av turerna kring Aftonbladets artiklar om forskaren Martin Kragh.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

I veckan nådde ett utdraget publicistisk haveri sin final när Aftonbladet fick avpublicera en artikel om Martin Kragh, en forskare vid Utrikespolitiska Institutet som tidningens kulturredaktion länge jagat eftersom han pekat på hur ryska försök att påverka svenska medier verkar ha haft ovanligt lätt att hitta fram just dit.

Bland annat beskyllde man Kragh för att hota yttrandefriheten eftersom han var ”delaktig” i en ”hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien" med uppdrag att tysta svenska journalister. Detta är förstås båg och många har redan påpekat att anklagelserna är spunna kring desinformation som sannolikt härrör från en kampanj med rysk avsändare. Det som slutligen blev droppen var en felaktig artikel om att en konspiration låg bakom att Kragh över huvud taget kunnat publicera sin forskning.

ANNONS

Många undrar förstås hur Aftonbladet kunde få för sig att en forskare på Utrikespolitiska Institutet var något så exotiskt som utländsk agent med hemligt uppdrag att krossa svensk yttrandefrihet. På frågan om man inte brukade kolla sanningshalten när man sprider allvarliga anklagelserna mot enskilda svarade tidningens talesperson Eric Rosén: "Hade Aftonbladet gjort en artikel om det här på nyhetsplats, så hade det varit en självklarhet. Men i opinionsjournalistik har man större möjligheter att skriva fritt om saker man anser att medier bör titta mer på." (SVT 14/3).

Detta är missledande, det är inte mer förenligt med pressetiken att ljuga på sidan jag skriver på nu, än några sidor längre fram i tidningen. Men försvaret är bortsett från detta uppseendeväckande eftersom det blottar en så radikal syn på vilka skilda logiker som för Rosén antas känneteckna opinionsjournalistik jämfört med vanlig journalistik.

Mitt i vågen av berättigad indignation historien väckt kan jag inte slå bort en tanke. Tänk om Rosén har rätt? Tänk om det är hans bild av opinionsjournalistik som är den som håller på att vinna? Tänk om man inte längre förväntar sig sanning från oss som bedriver den?

Det skulle i all sin tragik inte vara helt ologiskt. Dagens opinionsjournalistik är ofta spektakulär. Våra största ledarsidor domineras av upprepade bulletiner om demokratins nära förestående sammanbrott och 1930-talets återkomst. På andra ledarsidor håller brottslighet och upplösta normer på att riva sönder samhällsvävens sista fiber. Enligt ytterligare andra är sociala orättvisor numera så stora att landet knappt längre kan anses uppfylla minimikravet för civilisation.

ANNONS

Kort sagt. Man brer på. På nyhetsplats tickar dock vardagen på som vanligt. Inget 1930-tal, ingen civilisationsupplösning.

Ledar- och kultursidor ska vara platsen att skriva det som inte överensstämmer med den allmänna uppfattningen. Om de numera blivit platsen att skriva det som inte heller överensstämmer med verkligheten är det inget bra tecken, eftersom det tyder på en offentlig debatt som övergått från relevant samtidskommentar till fantasygenren. Och där gör den knappast någon nytta.

Det är en oroande spaning. Men ni kan ju trösta er med att ni läste den på just en ledarsida.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS