I mer normala tider brukar Stockholm Pride anordnas under dessa dagar. Då samlas tiotusentals människor för att fira kärlek, frihet och tolerans. För många samkönade par är Pride ett tillfälle då man med stolthet kan hålla sin partners hand, utan att för en sekund behöva oroa sig och se sig över axeln. Det är ingen självklarhet, särskilt inte internationellt. Men faktum är att man inte ens kan ta det för givet i alla delar av Sverige.
Visst är Sverige är ett av världens bästa länder för HBT-personer. Exempelvis så anser fler än nio av tio svenskar att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Utvecklingen vad gäller synen på sexuella minoriteters rättigheter har gått fort – även internationellt. På 1980-talet uppmättes acceptansen i världen för homosexuella till fem procent. Nu har det stigit till 20 procent.
Värderingar förändras över tid, men inte över en natt. Att invandrare bär med sig värderingar från sina hemländer är fullt förståeligt. Det försökte den dåvarande Avpixlat-skribenten Jan Sjunnesson kapitalisera på politiskt för några år sedan, när han anordnade ett Pridetåg genom Rinkeby. Iklädd skyddsväst höll han ett tal inför ett 30-tal åhörare i vilket han anklagade invånarna i området för homofobi. Till hans (förmodade) besvikelse gick allt lugnt till.
Både Stockholm Pride och RFSL tog avstånd från Sjunnessons initiativ. De menade att det enbart var ett försök att demonisera förorten och ställa grupper mot varandra. Sjunnessons tilltag får dock inte stå i vägen för en viktig frihetsfråga: HBT-personers frihet att leva öppet i hela Sverige, även i utsatta områden.
Här i Göteborg har RFSL varnat för att HBT-personer har mer att oroa sig för i utsatta områden. Det är egentligen inte så konstigt. I utsatta områden bor många med utrikes bakgrund som invandrat från länder där majoritetsbefolkningen i genomsnitt har en betydligt mer negativ syn på homosexualitet.
Vän av ordning kan inflika att homofobi existerar i alla delar av samhället. Så är det självfallet, men att låtsats att två män kan gå hand i hand på samma villkor genom Angered eller Tensta som genom Majorna eller Södermalm är inget annat än dumdristigt och naivt.
Friheten att få leva öppet som homosexuell är således i hög utsträckning ett privilegium förbehållet de redan privilegierade. Ämnet tycks vara känsligt för många, men med tanke på hur vi svenskar ofta framhåller hur långt vårt land har kommit med öppenhet, tolerans och jämlikhet kan vi inte låtsats som om att det inte gäller alla. Iallafall inte om vi faktiskt är genuint engagerade i frågan om alla människors rätt till frihet.
Ska Sverige vara det frihetens land vi så gärna vill, måste den självfallet även gälla i utsatta områden. Det handlar om värderingar vi måste värna, både genom stora och små handlingar. Nyanlända måste få en god samhällsintroduktion och makthavare måste stå upp för HBT-personers rättigheter, även när det blir obekvämt. Vissa värderingar är helt enkelt bättre än andra.
