Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Framtiden finns i Trosa, inte på Södermalm

Barnfamiljerna lämnar i rask takt storstäderna för tryggheten och de lägre kostnaderna i mindre kranskommuner. Det har även politiska implikationer, skriver gästkolumnisten Markus Uvell.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

När ekonomen Kjell A Nordström för ett par år sedan dömde ut Sveriges glesbygd som ”skräpytor” slog det ner som en bomb. Storstadselitens förakt för de mindre urbana blir alltid bra nyheter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I hans domedagsscenario hade landsbygden och småstäderna ingen framtid, de var dömda att gå under. ”Tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar” var de enda som skulle bli kvar när urbaniseringen tagit med sig allt av värde.

Redan när denna fördomsfulla beskrivning gjordes var det uppenbart att den var felaktig, eller i alla fall grovt förenklad. Det har länge varit tydligt att samtidigt som urbaniseringen fortsätter så växer bland annat småstäder nära de stora städerna.

De som flyttar till dessa småstäder är ofta barnfamiljer och de har ofta lämnat storstäderna. Stockholm växer men har på senare år haft en betydande nettoutflyttning av barn. I SCB:s befolkningsprognoser beräknas storstäderna från 2026 ha den allra lägsta andelen barn av alla kommunkategorier, lägre än de rena landsbygdskommunerna.

Det finns flera förklaringar till barnfamiljernas flykt från storstäderna, bostadspriserna är en uppenbar sådan. Men växande brottslighet och otrygghet, särskilt för unga tjejer, torde också få fler att söka en tryggare miljö för sina barn.

Den allra största vinnaren är Trosa. Ingen annan kommun hade 2017 så hög relativ nettoinflyttning av barn som den lilla välmående skärgårdskommunen en trekvart från Stockholm.

Här finns också ett politiskt perspektiv. Sverige håller på att få samma mönster som vi känner igen från andra länder: storstäderna är vänster och landsbygden höger. SOM-institutet visade häromåret att andelen väljare som betraktar sig som höger är allra högst på landsbygden och allra lägst i storstäderna.

Fram träder bilden av ett land kluvet längs både värderingar och geografi: värdekonservativa barnfamiljer på landsbygden står mot barnlösa vänsterliberaler i storstäderna.

Under lång tid fanns i politiken en fixering vid unga, välutbildade, progressiva storstadsväljare. Alla – från Vänsterpartiet till Moderaterna – jagade dessa väljare, som uppfattades vara framtiden.

Idag är landskapet ett annat. Sverige har visserligen en vänsterregering men väljarna står till höger, och denna höger finns inte främst i storstäderna. Frågor om villkoren för liv på landsbygden blir viktigare, landsbygdens sympatisörer är många fler än dess invånare.

Det påverkar den politiska agendan, samhällsekonomiska prioriteringar och vilka värderingar som styr det offentliga samtalet. Istället för den urbana elitens självförverkligande handlar politiken allt mer om tryggheten för småstädernas barnfamiljer.

Det är svårt att tänka sig ett mer otidsenligt uttalande än när professor Nordström för bara två år sedan dömde ut livet utanför storstäderna. Nu är det istället från småstäder mycket av den politiska energin kommer, dit allt fler vill flytta. Vi har bara sett början på denna stillsamma revolt. Framtiden finns inte längre på Södermalm, utan i Trosa.