Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Göteborgs kommunhus Bild: Anders Hofgren

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Fram för mer decentralisering

Sveriges kommuner står inför stora utmaningar i form av fler vårdkrävande äldre, växande välfärdsbehov, snabb urbanisering och akuta behov av bättre integration. En del av svaret är stärkt lokalt självstyre.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sveriges kommuner står inför flera utmaningar de kommande åren. I 2019 års konjunkturrådsrapport från SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) tar sig ett antal fristående ekonomer och statsvetare an kommunernas framtid.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Forskarna lyfter fram att kommunerna står inför kostnadsökningar. Antalet vårdkrävande äldre, de över 80 år, blir nu snabbt fler när de stora barnkullarna från 1940-talet når denna aktningsvärda ålder. Men det är en trend som kommer att hålla i sig. Medellivslängden stiger, vilket naturligtvis är positivt. Om vi idag är en halv miljon 80-plussare så kommer denna grupp nästan ha fördubblats inom cirka 25 år.

Den demografiska utvecklingen kommer ställa stora krav på kommunerna som ska tillhandahålla service och äldrevård. Den arbetande befolkningen förväntas försörja allt fler. Kraven på hög kvalitet i omsorgen lär samtidigt bara öka.

De kommande åren kommer kräva investeringar både i vård- och skolpersonal, såväl kvantitativt som kvalitativt. Det finns gränser för hur långt man kan effektivisera tjänster med bibehållen kvalitet. Att få in tillräckliga skatteinkomster kommer därför bli avgörande, något som framförallt måste ske genom ett gott företagsklimat och ekonomisk tillväxt.

En annan utmaning utgörs av den mycket kraftiga urbaniseringen i Sverige. Den snabba befolkningsökningen, som nästan helt och hållet drivs av invandringen, är i hög grad koncentrerad till storstäderna och driver upp stadsbefolkningen. Inflyttningen från landsbygden har samtidigt snarast stannat av.

De större städerna, inklusive Göteborg, har att hantera en kraftig utbyggnad av sjukvård, förskolor, bostäder och infrastruktur. Ingen lätt uppgift. Köer, högre priser och sämre service är att vänta på kort sikt (som inte behöver bli så kort). Lyckas man investera i befolkningsökningen kan det leda till fördelar på längre sikt. Men det kräver förstås att man kommer tillrätta med segregation, dåliga skolresultat och arbetslöshet. Integrationsarbetet på dessa områden har hittills mer eller mindre misslyckats.

Västra Götalandsregionen har idag 1,7 miljoner invånare. Om bara 16 år beräknas den siffran vara uppe i 1,9 miljoner invånare. Halva den befolkningsökningen kommer lokaliseras till Göteborg. Eftersom en stor del av befolkningsökningen består av unga och nyanlända invandrare är det helt avgörande att dessa får en fungerande skolgång och kommer in på arbetsmarknaden för att det inte ska bli en ekonomisk chock för den kommunala ekonomin. Att helt förlita sig på höjda statsbidrag är vanskligt i turbulenta ekonomiska och politiska tider.

SNS-forskarna är också kritiska till statsbidrag då de tenderar att minska viljan till effektiviseringar. Den som betalar sitter ju någon annanstans. Kommunerna bör istället få större självbestämmande när det gäller avgiftsfinansiering. Hur rimligt är det till exempel med en ”maxtaxa på förskolan” som sätter ett relativt lågt tak för hur mycket den välbeställda medelklassen betalar? (inget hindrar att låginkomsttagare betalar mindre även utan maxtaxa). Författarna öppnar även upp för möjligheten att betala för högre standard än grundnivån, inom till exempel äldreomsorgen. Skatteinkomsterna kan trots det behöva höjas och forskarna vill hellre se höjda miljö- och fastighetsskatter än att den vanliga kommunalskatten höjs ytterligare, som ju innebär högre skatt på arbete.

I grunden är detta politisk-ideologiska frågor. Även om de kan vara nog så komplexa. SNS-rapporten framhåller därför att det politiska ansvarsutkrävandet måste bli bättre. Det måste bli tydligare vem som har ansvar för vad. Det är ännu ett skäl för minskad statlig detaljreglering och minskat beroende av statsbidrag.

En annan idé som tas upp i rapporten är införandet av skilda valdagar för kommun- och riksdagsval. Det är en mycket god idé som också har brett stöd i riksdagen, om än oklart av en majoritet i dagsläget. Skilda valdagar skulle både öka intresset och kunskapen om kommunal politik, och underlätta ansvarsutkrävandet.

I en tid av tilltagande mångfald och nationell polarisering, kombinerat med välfärdsutmaningar, är ett ökat inslag av lokala lösningar och modeller troligen en nödvändig väg för att komma framåt. Men det kräver förstås att riksdagen inte driver en politik som omkullkastar kommunernas förutsättningar att ta ansvar och planera framåt.