Å ena sidan en stor kommun där hemspråksundervisningen i finska brister, där det bara finns två finsklärare och skolans tillsynsansvar i hög grad välts över på enskilda familjer. Å andra sidan ett statsbidrag till förvaltningsområden som skall användas till att stärka det finska språket, men som inte får gå till att stödja modersmålsundervisning.
I min första artikel om den åsidosatta finskan (16/9), ifrågasatte jag att stora summor används till tingeltangel och mingel samtidigt som många sverigefinska barn i praktiken förnekas att utveckla sitt hemspråk. En omständighet många göteborgare med finsk bakgrund jag talat med reagerat mot. Skälet, visar det sig, är att när man på riksnivå beslutade om riktlinjerna för statsbidraget skulle användas, lyfte ut just skolan. Kommunen får använda pengarna till aktiviteter i kultursektorn, förskola och äldreomsorg, men inte för att stödja skolelevers hemspråk. Något som många ifrågasätter.
Språket är den viktigaste kulturbäraren och om människor ska kunna behålla en finsk identitet hänger det mycket på att man kan tala och läsa finska. Den finska minoritetens möjligheter att föra vidare sitt språk och kultur är också beroende av stödet från skolan.
– Vi tycker också att det är konstigt att statsbidraget inte inbegriper skolan, säger Helena Cronséll, som är utvecklingsledare för nationella minoriteter på länsstyrelsen i Stockholm, vilka har ett uppföljningsansvar för tillämpning av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.
– Det här är något vi påtalat för utbildningsdepartementet och diskuterat mycket med de sverigefinska organisationerna. Om man skall se något positivt så är det att det i alla fall numera finns en stark mobilisering runt den här frågan, fortsätter Cronséll.
Anledningen att statsbidraget inte får användas till modersmålsundervisning är alltså att kommunen är skyldig att tillhandahålla modersmålsundervisning ändå. De extra miljonerna skall vara utöver basverksamheten. Om det gick att styra förvaltningsområdespengarna i riktning mot skolan, är risken stor att många kommuner skulle ta chansen att minska sina egna kostnader för finskundervisningen. Förmodligen är det vad lagstiftaren velat undvika.
Samtidigt är det ett faktum att det redan betalas ut andra statliga pengar för att garantera en fungerande modersmålsundervisning i de nationella minoritetsspråken. Göteborg får varje år två kronor per invånare, sammanlagt över en miljon kronor, för att stödja hemspråksundervisningen i finska och jiddisch. Pengar som verkar försvinna utan ett spår i stadsdelarnas budgetar.
Ju fler jag talar med och ju mer jag läser bekräftas den bild som honorärkonsul Heli van der Valk målade upp i min tidigare artikel. Det vill säga att det finns en stor okunskap hos stadens styrande om vad en nationell minoritet är och vilka rättigheter som följer av att tillhöra en sådan. Tyvärr verkar också finnas en ovilja att diskutera just sverigefinnarna.
Trots att det handlar om tiotusentals människor i Göteborg som har finsk bakgrund och att dessa sedan decennier är en viktig del av staden går det av någon anledning inte att lyfta frågor som rör den sverigefinska minoriteten utan att andra grupper skall diskuteras samtidigt. I många av de kommunala handlingar som behandlar modersmål, ligger fokus på nyanlända och hur man bäst stödjer barn och vuxna som inte kan någon svenska alls. Att de tas om hand är utmärkt. Men samtidigt är tvåspråkiga barn och deras rättigheter mer eller mindre osynliga. Ända till för något år sedan nämndes till exempel inte ens i den information som gavs till föräldrar i skolan om modersmål, att särskilda regler gäller för de nationella minoriteterna.
Men kanske ändå att något är på väg att hända. På bloggen rödgröntgöteborg skrev det ansvariga kommunalrådet Thomas Martinsson (MP) med anledning av min text från i måndags att han "håller med om att det finns mycket kvar att göra för att den finska nationella minoritetens självklara rättigheter ska respekteras." Det finns det verkligen. Och det är dags att gå från vackra ord till handling.
