I en text i Jusektidningen i höstas skrev GT-skribenten Liv Landell Major: ”Jag vill, vill, vill bli att bli mer som Eva; en nästan kverulansparanoid lantis som frågar varför och vägrar gå i flock.”
Eva, är den numera rikskända fostermamma som under ett och ett halvt år slagits med näbbar och klor för sina barn. Slagits för ”Rasmus” och ”Fanny” som placerats hos henne och hennes man som spädbarn, och som efter fyra trygga år plötsligt bryskt rycktes bort av socialtjänsten som ”straff” för att Eva hade invändningar emot avsaknaden av barnperspektiv i det återförenande med barnens biologiska mor som Marks kommun beslutat skulle ske till varje pris.
Evas ursinniga kamp har nu burit frukt. I tisdags kväll tog en majoritet i socialnämnden i Mark sitt förnuft till fånga och beslutade om att barnen skulle hem. Hem till de människor som visserligen inte är barnens biologiska, men väl deras psykologiska familj.
Det som fällde utslaget var psykologiprofessorn och anknytningsexperten Anders Brobergs utlåtande om var barnen har sin grundläggande anknytning.
Det är ett faktum att det är under de första åren i livet som barn skapar ett sammanhang runt sig själva. I samspel med de människor som finns allra närmast och som älskar dem lägger barn den trygga grund som behövs för att må bra och utvecklas optimalt. Att skilja barn i fyra- femårsåldern och uppåt ifrån de människor som de primärt är anknutna till, får därför nästan undantagslöst svåra konsekvenser. Det är bland annat därför socialtjänsten ofta låter äldre barn bo kvar hos sina biologiska föräldrar, även när dessa brister i sitt föräldraskap.
I Mark-fallet var barnen svårt misskötta och så små att de över huvudtaget inte hunnit knyta an till sin biologiska mor innan de hamnade i familjehem. Socialtjänsten i Mark borde med sitt yrkeskunnande därför ha förstått att lika skadligt som det är att slita vilken fyraåring som helst ur famnen på sin mamma, var det att slita ”Fanny” ur Evas armar.
Men något så enkelt förstod man inte. Inte heller S och V:s representanter i Marks socialnämnd klarar av att ta det till sig. Efter all kritik från myndigheter, experter, media och politiker vill de fortfarande inte inse deras agerande kan ha skadat två små barn för livet. In i det sista försökte S- och V-politikerna motarbeta att barnen skulle få komma hem.
Och igår upprepade Anita Lomander (S) och Tommy Karlsryd (S) som ett mantra i Sveriges radio Sjuhärad att ”de andra sakerna” var viktigare än barnens rätt att känna sig älskade och trygga. ”Det andra” är att socialtjänstens arbete fungerar så smidigt som möjligt och att den biologiska mamman är nöjd. Liknande åsikter uttryckte socialchefen Magnus Andersson i gårdagens Uppdrag granskning: ”det viktiga är ju att samarbetet fungerar socialtjänst, familjehem och biologiska föräldrar”.
Magnus Andersson har fel. Det viktiga är att barnen mår bra och befinner sig där de är trygga. Det måste gå före såväl önskningarna från en mamma som ända upp i regeringsrätten bedömts vara olämplig som vårdnadshavare, som att underlätta socialsekreterarnas arbete.
Att Eva är en kverulansparanoid lantis som alltid frågar varför och aldrig går i flock kan ”Rasmus”, ”Fanny”, och en mängd andra barn tacka sin lyckliga stjärna för. Utan henne hade inte socialtjänsten i Marks horribla brist på kompetens och empati aldrig blottlagts. Det är bara att hoppas på att det som uppdagats nu leder till att fosterhemsplacerade barns rättigheter stärks en gång för alla.
