Det har varit fram och tillbaka med Ibn Rushd i Göteborg. Studieförbundet har kritiserats för kopplingar till icke-demokratiska rörelser, däribland den globala islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet, vilket ledarsidan tidigare skrivit om.
I fjol röstade politikerna i Socialnämnd Centrum i Göteborg för att dra in bidraget till Ibn Rushd. Men det nya rödgröna styret har gjort en annan bedömning. Statliga Folkbildningsrådet har tagit fram en ny modell för utdelning av bidrag till studieförbunden, som väntas gälla från och med nästa år. Fram till dess vill de rödgröna att det ska gå att skicka in kompletterande ansökningar (DN 29/1).
De ger med andra ord Ibn Rushd en ny chans att söka bidrag. Till DN säger Ibn Rushds distriktschef Malin Novén att hon tolkar det som att politikerna ändrat uppfattning om förbundet och att de kommer att skicka in en ny ansökan.
Historien med Ibn Rushd i Göteborg visar på problemet med det svenska bidragskomplexet som det ser ut i dag. Faktum är att det länge varit rena rama kaoset sett till de skattefinansierade studieförbunden. 2021 genomförde Riksrevisionen en granskning som visade stora brister. Det offentliga öser pengar – två miljarder kronor delas ut från staten till folkbildningen varje år, därtill tillkommer kommunala bidrag till lokalavdelningarna – över verksamheter trots att ingen riktigt har koll på vad verksamheterna levererar för värde.
Kontrollen brister i alla led. Statliga bidrag har gått till privat konsumtion, till studiecirklar som det är ytterst oklart om de finns i verkligheten och för kommersiell verksamhet. Vidare konstaterar granskningen att studieförbunden själva har föga intresse av att skärpa kontrollerna eftersom det kan leda till minskade bidrag.
Nu ska alltså hela modellen göras om. Men frågan är om det räcker. Som Riksrevisionen konstaterar är kontrollapparaten redan omfattande som den är. Det finns en gräns för hur rimligt det är att lägga skattemedel på att betala ut bidrag, och sedan ännu mer skattemedel att kontrollera att bidragen går till rätt saker. Det innebär dessutom en ökad administrativ börda för förbunden, som med mer omfattande kvalitetsgranskningar får mer pappersarbete att göra.
Folkbildningen är stommen i den svenska demokratin. Så har det åtminstone varit historiskt. Men Sverige 2023 är inte Sverige 1963. Studieverksamheten i dag består inte enbart av människor som vill lära sig spela elbas eller ett nytt språk. Lurendrejare som ser sin chans att finansiera privata fester och personer med extrema politiska åsikter ser en möjlighet att utnyttja systemet. Samhället har blivit mer sårbart för fusk och mygel. Det går igen på flera välfärdsområden, från pensionsutbetalningar till stöd för funktionsnedsatta.
I stället för att bygga ut en gigantisk kontrollapparat som ska granska allt från ekonomi till värderingar bör man tänka nytt. Det vore bättre att gå mot ett system där studieförbunden i högre grad finansierar sin egen verksamhet genom medlemsavgifter. I gengäld borde dessa vara avdragsgilla. Det skulle dessutom stärka studieförbundens oberoende från staten.
