Det har gått några veckor sedan EU-valets avslutning. Än finns det dock, nästan var man än vänder sig här i stan, något som påtagligt påminner om det nyss inträffade.
Affischer, affischer, överallt affischer, för att låna Sven Jerrings bevingade ord. I valspurtens inledning var de åtminstone i de flesta fall prydligt upphängda, men några veckor senare är de i betydligt värre skick. Pinade av väder och vind, helt eller delvis nedrivna och lämnade åt sitt öde. Detta trots att Valmyndigheten i sina riktlinjer säger att valaffischer ska vara borttagna senast en vecka efter valdagen. Det målet ser just nu ut att vara långt borta.
Är det verkligen någonting att klaga på då? Är inte lite nedskräpning ett billigt pris för den samhällsinformation affischerna är menade att bidra med?
Nja, det finns all anledning att ifrågasätta den påstådda nyttan. Just affischer och plakat i valtider har en tendens att ta fram de allra sämsta sidorna av politisk kommunikation. Exemplen på märklig och till synes slösaktig utplacering är många: en mängd likadana affischer inom ett väldigt litet område.
En läsare, ordförande i en samfällighetsförening i Kviberg, berättar om hur partier olovligen satt upp skyltar på föreningens mark. De flesta partier har reagerat vid tillsägelse och tagit ned dem, men Vänsterpartiet vägrade. Föreningen försökte då polisanmäla, men fick till svar att det i princip var ett omöjligt ärende såvida de inte kunde bevisa exakt vem som satt upp skyltarna.
Affischeringen är dock inte bara problematisk ur rent praktisk synpunkt, även sakinnehållet lämnar en hel del övrigt att önska. “Inga terrorister på våra gator” deklarerar Moderaterna. Hur den åsikten särskiljer dem från andra partier är inte helt tydligt, men kanske finns det någon proterroristisk partiprogramsparagraf jag lyckats missa.
Liberalerna med stort L ger sig också ivrigt in i detta sorgliga SM i att sticka ut hakan minst av alla: “Ja till EU” är huvudbudskapet. Där får man leta sig ända ut till ytterligheterna NMR och Kommunisterna för att hitta en avvikande åsikt – och valresultatet tycks indikera att sådan positionering inte är särskilt framgångsrik.
De har i och för sig i flera decennier tyckt om att framföra slagord alla andra partier redan instämmer i. Åtminstone alltsedan Bengt Westerberg på en affisch 1985 fastslog att “det ska vara förbjudet att knarka”.
Sedan finns det naturligtvis en miljöaspekt. Nog för att utsläppen är minimala i ett större sammanhang, men med tanke på att många av affischnamnen vill förbjuda engångsartiklar i plast kunde det ju vara relevant att föregå med gott exempel. Annars blir det lätt tramsigt, som på plakaten där Lööf utropar “minskat plastberoende för Europa framåt”.
De är upphängda med just buntband i plast. Föga förvånande, eftersom plast är ett utmärkt material om det hanteras på rätt sätt – och det kunde man ju tillstå istället för att försöka plocka billiga miljöpolitiska poänger. “Egna bonusbarn och andras plastungar” kanske vore en passande uppdatering av det gamla talesättet.
Ovannämnda problem blir än mer provocerande i ljuset av att den största inkomstkällan för nästan alla partier är skattemedel. Väljarna får, till priset av egna surt förvärvade slantar, miljöpåverkan, nedskräpning och propaganda av tveksam kvalitet.
Det borde gå att förändra, särskilt med tanke på dagens digitala medier där man med minimala resurser kan föra ut långt mer intressanta budskap än vad som ryms på en valaffisch. “Det är ett demokratiproblem för de som inte använder internet!” hör jag någon invända.
Nå, som situationen ser ut idag skulle de inte gå miste om särskilt mycket, men jag menar naturligtvis inte att all affischering måste avskaffas, bara att den borde gå att utforma på långt bättre sätt. Ett första steg vore att göra den mer konkret och mindre störande än den casinoreklam politikerna så gärna vill reglera och/eller förbjuda.
“Satsa på Moderaterna – skatteåterbäring på kontot inom 5 minuter” eller nåt i den stilen.
