Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Fler tvåtimmarsintervjuer åt folket

Längden på politiska samtal och utfrågningar i radio och TV är för kort för att tittarna och lyssnarna ska lära sig något på riktigt. Nya medier har visat att det inte behöver vara så.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För en tid sedan deltog jag i ett panelsamtal på den digitala bokmässan som även spelades in av statliga UR Play. Ämnet var ”nationalstaten, vårt öde”. Vi var fyra personer och en programledare som hade 30 minuter på oss att samtala om en mycket komplex samhällsfråga.

Det här är ett vanligt upplägg i radio och TV. I SVT:s partiledardebatt för två veckor sedan skulle de åtta partiledarna diskutera fyra stora ämnesblock på sammanlagt två timmar. Det korta formatet spelar roll. Om ett komplicerat ämne ska avhandlas av en mängd personer på en halvtimme så ger det bara några minuter per person. Det är i praktiken omöjligt att säga något djuplodande på den tiden, än svårare blir det att resonera sig fram, bryta tankar eller utveckla resonemang.

Varför denna bundenhet vid korta format? Det finns en föreställning att tittarna och lyssnarna inte orkar med något annat. Jag tror att den är felaktig. Fristående radiopratare och poddar på nätet har lyckats skaffa sig en förhållandevis stor publik med betydligt mer frikostiga upplägg. Om två personer får föra ett samtal, utan att snegla på klockan, i säg två timmar så finns det en chans att säga något på riktigt, förutsatt att deltagarna har kunskap om det de talar om.

Här finns en tröghet som både har med teknik och etablerade positioner att göra. De första filmerna påminde om teaterföreställningar. Radion kunde i sin barndom likna högläsning och TV:n sågs inledningsvis som ”radio med bild”. På samma sätt dröjer sig det korta formatet från TV:s 1900-tals-tablåer kvar idag trots att de tekniska möjligheterna för långa (och billiga) digitala samtal är oändliga.

Det har också sedan 1990-talet funnits en tro att politik-TV ska tävla med underhållningsprogram: korta, slagfärdiga repliker, gärna med många debattörer för att skruva upp konfliktnivån. Men när politik är på allvar behöver den inte omvandlas till underhållning för att dra intresse. Och intresset har ökat. 61 procent av befolkningen uppgav att de var intresserade av politik i SOM-institutets mätning 2017 – den högsta siffra som uppmäts sedan undersökningarna startade 1986.

I det korta format som dominerar radio och TV tjänar politiker på att inte komma till saken i besvärliga frågor. I det långa formatet går det inte att slingra sig på samma sätt. Public Service har misslyckats med sitt uppdrag när lågbudgetpoddar kan hålla en högre kvalitet för en bråkdel av pengarna. Mer kvalificerade samtal skulle i längden tvinga fram politiker som kan leverera mer än one-liners. En del hävdar att detta sätt att resonera är elitism. Men det är snarare motsatsen. Väljarna både vill ha och tjänar på att sakpolitiken står i fokus och problematiseras. Det kräver tid – liksom alla goda samtal.