Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Fler borde inse faran med inskränkt strejkrätt

Att Socialdemokraterna lägger fram lagstiftning som stärker LO-fackens makt på bekostnad av uppstickare borde oroa fler än de närmast berörda.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En av de främsta invändningarna mot monopol är att de drabbar slutkonsumenten. De får mindre att välja på. För den vars monopol hotas är det alltid lockande att tillskansa sig fördelar som gör att monopolet upprätthålls. Det här gäller på samtliga marknader, så även bland fackföreningar och inom arbetarrörelsen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den andra maj beslutas i riksdagen om propositionen ”Utökad fredsplikt på arbetsplatser där det finns kollektivavtal och vid rättstvister”. Lagen är en förändring av lagen om medbestämmanderätt i arbetslivet från 1976. Det nya lagförslaget, som sannolikt går igenom eftersom inget parti förutom Vänsterpartiet har anmält avvikande åsikt, innebär en rad inskränkningar av strejkrätten.

Vissa av ändringarna är väldigt tekniska. Men deras konsekvenser kan bli kännbara. Kanske är det fjärde villkoret det mest allvarliga. En fackförening ska inte kunna ställa krav på att tränga undan arbetsgivarens befintliga kollektivavtal.

En som varit kritisk mot förslaget är professor Birgitta Nyström, verksam vid juridiska institutionen vid Lunds universitet. Hon förklarade för tidningen Lag och Avtal att förslaget är ogenomtänkt då det, bland annat, inte resonerats kring hur lagen ska slå mot politiska stridsåtgärder.

Exakt vilka konsekvenser lagen får lär först bli uppenbart när den prövas i skarpt läge. Syftet med lagändringen är emellertid uppenbar: skydda LO-förbundens ställning bland fackföreningarna.

Ett av motiven till att ändra strejkrätten var den segdragna konflikten i Göteborgs hamn mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsgivaren, APM-terminals. Som joker i konflikten fanns Transport. LO-förbundet som organiserar en minoritet av arbetstagarna på arbetsplatsen. Konflikten i hamnen var en kamp om rätten att få företräda sina medlemmar.

Skulle lagstiftningen varit på plats redan förra året hade det försvårat för Hamnarbetarförbundet att agera. Nu löste sig konflikten, temporärt, genom att parterna kom överens. Frågan är då varför regeringen alltjämt driver på för en inskränkt strejkrätt?

Lagstiftningen är givetvis ett led i att stärka ställningen för de fackföreningar som redan är etablerade och har en tradition av att förhandla med arbetsgivarna. På bekostnad av de som står utanför. De som blir lidande är arbetstagarna vars möjligheter att verkligen välja vem som företräder dem minskar, då möjligheterna för oberoende fack att etablera sig minskar.

Det är också detta som är problematiskt, inte nödvändigtvis att just LO gynnas, men att lagstiftning används som ett redskap för att cementera eller förändra maktförhållandet bland fackföreningarna. Detta borde väl ändå vara upp till arbetstagarna som väljer, eller avstår från att välja, fackförening. Att Socialdemokraterna drivit på propositionen är ingen slump. De står som alla vet LO mycket nära.

Fackföreningar kommer alltjämt kunna strejka för att förhandla till sig kollektivavtal, vilket Hamnarbetarförbundet gjorde. Men möjligheten för oberoende fackföreningar att strejka när arbetsgivaren inte följer kollektivavtal eller bryter mot lagar och förordningar inskränks. Det är detta som menas med ”utökad fredsplikt”.

Man kan politiskt tycka olika om facken som med den nya lagstiftningen främst berörs. Men frågan är större än så. Socialdemokraterna har fört fram en lagstiftning som främst gynnar fackföreningar som står regeringspartiet nära. Nog borde fler än Vänsterpartiet och de missgynnade facken anse att detta är problematiskt?