Fler skattehöjningar behövs inte. Det var budskapet från finansminister Magdalena Andersson (S) i oktober förra året (DI5/10 2016). ”Välfärdens finansiering” ville Andersson trygga ”genom att fler människor arbetar”.
Regeringenssamarbetspartner i ekonomiska frågor delar dock inte den ambitionen. Knappt ett halvår senare kan Vänsterpartiet triumfera med att de kommer få igenom ytterligare skattehöjningar i kommande vårbudget. Nu ska ännu fler betala statlig inkomstskatt vilket beräknas inbringa 2,7 miljarder kronor till statskassan.
I ett försök att öka acceptansen för skattehöjningen påstod Ali Esbati (V) att dessa pengar bland annat ska gå till att förbättra förlossningsvården (TV4 20/3). Men att påstå att det skulle finnas ett samband mellan hög skatt och god förlossningsvård är direkt felaktigt.
En statlig inkomstskatt är – som kan skönjas av namnet – en skatt som betalas direkt till staten. Som bekant ligger inte ansvaret för förlossningsvården på statlig nivå, utan hos landstingen. Denna skattehöjning handlar därför mer om att utöva makt än att trygga förlossningsvården.
2,7 miljarder kronor kan låta som en stor summa pengar. Men för staten är det en relativt liten intäkt. Att det är en liten intäkt för staten betyder emellertid inte att det är en liten utgift för de som drabbas. De som förespråkar högre skatter brukar argumentera för att det bara handlar om några hundralappar extra i månaden, något man har råd med när man har en tämligen god lön.
Några hundralappar mer i månaden hade inte heller varit ett stort problem om utgångsläget hade varit ett annat. Detta ska emellertid ses i ljuset av att regeringen under mandatperioden redan höjt eller aviserat höjningar av skatten med 29 miljarder kronor. Under 2016 fick 1,3 miljoner personer behållamindreän hälften av det de tjänar på den sista hundralappen.
Frågan är därför inte om ”höginkomsttagare” – enligt regeringens definition kan poliser, sjuksköterskor och gymnasielärare räknas hit – har råd med några hundralappar till, utan om det finns något tak för regeringens klåfingrighet.
Utöver detta finns även problemet att skatterna intelevererar enligt kontraktet. Om välfärdens kvalitet skulle stå i direkt relation till skattesatsen skulle vi redan ha världens bästa välfärd. Så är tyvärr inte fallet, vilket föranleder slutsatsen att det inte främst är brist på ekonomiska resurser som problemen bottnar i. Därtill slösas stora summor bort på sådant som är onödigt eller i värsta fall skadligt; som exempel kan tidningen Smedjans granskning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor – som delat ut miljontals kronor i bidrag till blufforganisationer och extremister – nämnas.
Detta i kombination med att regeringen konsekvent gör det mindre lönsamt att arbeta urholkar förtroendet för hela skattesystemet. I förlängningen riskerar skattehöjningarna att slåmotvälfärden när sjuksköterskor, barnmorskor och läkare inte tycker det är tillräckligt lönsamt att ta ett extrapass.
