Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Kaffemugg. Snart mycket dyr. Bild: CHRISTINE OLSSON / TT
Kaffemugg. Snart mycket dyr. Bild: CHRISTINE OLSSON / TT

Karin Pihl: Fika-skatten är den nya plastpåseskatten

Det här är symbolpolitik när den är som allra sämst.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nu är den nuvarande regeringen inte direkt känd för sin lysande timing. Men skatten på engångsartiklar som matlådor och muggar, som ofta förses med plastbeläggning för att klara av väta även om de i övrigt består av papper, tar nog priset. Mitt i coronakrisen, när många restaurangägare och kaféer riskerar att gå i konkurs, vill regeringen se en skatt på det som har hållit många krögare under armarna – hämtmat.

Det ska alltså bli punktskatt på muggar och matlådor. Bakgrunden är ett krav från EU om att medlemsländerna ska minska användningen av engångsprodukter. Utredningen som presenterat förslaget är nu ute på remissrunda.

Det är inga små summor det rör sig om. Fika-skatten kommer att landa på mellan tre och sju kronor per mugg eller tallrik. För statskassan innebär det en förstärkning på 3,8 miljarder per år, men för branschen riskerar pålagan att bli en dödsstöt, särskilt nu under pandemin.

Utredningen föreslår att folk ska ta med sig en egen mugg eller matlåda till kaféet eller restaurangen. Men hur många går runt med en porslinsmugg i väskan, bara i fall att kaffesuget skulle kicka in när man är ute och promenerar på stan?

En annan lösning som presenteras är att restaurangägarna ska köpa in disktjänster. Kunden förväntas komma tillbaka med matlådan som sedan diskas. Det kan vara en bra lösning för stora kedjor. Men små kaféer och kiosker har kanske inte den möjligheten. Konditorier som redan har det tufft slås ut. Kvar blir de stora amerikanska kedjorna.

Tanken med skatten, att minska nedskräpningen, är förstås i grunden bra. Att kasta muggar och takeaway-lådor i skogen och i parker är något av det mest nonchalanta man kan göra.

Men det regleras bättre med sociala sanktioner än med skatter. Ofta kritiseras idén om att skam ska vara det som räddar miljön och klimatet, att ”flygskam” och ”klädskam” förskjuter ansvaret från politiken till individen.

Men när det kommer till nedskräpning är risken att få en utskällning av förbipasserande mer effektivt än en punktskatt på muggar.

Skatten är nämligen inte tänkt att vara generell för alla plastprodukter som produceras och kan hamna i naturen, utan ska bara gälla takeaway-produkter. Inte godispåsar. Inte chokladförpackningar eller glasspapper i plast, juiceflaskor eller plastomslag till färdiga mackor. Fika-skatten blir därmed lika skev som skatten på plastpåsar, som gäller för bärkassar men inte för avfallspåsar på rulle.

I stället för att ta ett helhetsgrepp på plastkonsumtionen och beskatta alla miljöfarliga produkter hårdare pekar man ut enskilda produkter och drämmer på med sju kronor per produkt. Detta trots att det är förpackningar som hamnar i hushållssopor som står för den största delen av plastkonsumtionen, förutom industrin då, enligt Naturvårdsverket.

Det här är futtig och irriterande symbolpolitik när den är som allra sämst.