Det föregående decenniet börjar alltmer framstå som en avlägsen dröm: Låg inflation och ännu lägre räntor. Ständigt högre värderingar på bostäder och börsrekord staplade på varandra.
De låga räntorna och marknadens ökade köpkraft har gjort att hela Sverige har förändrats. Avsomnade stadskärnor har utvecklats med nybyggda bostadsrätter i attraktiva lägen. Städer som Jönköping och Sundsvall är sig inte lika. Hela Göteborgs innerstad håller på att omdanas med skyskrapor.
Den ekonomiska boomen och tryggheten har också gjort att människor varit glada i att spendera pengar på restaurang- och krogbesök och teknikprylar. Följaktligen har också dessa branscher mått bättre än på länge. Runt sekelskiftet var Göteborgs stadskärna trött och monoton. Nu spritter det av liv i varje hörn.
Samtidigt har den teknologiska utvecklingen gjort tidigare konsumtionsprodukter som spel, musik och film nästintill gratis. Strömningstjänster kämpar om vår uppmärksamhet i ett priskrig utan slut. För att inte tala om de många mjukvarutjänster som gjort leveranser och resor billigare och smidigare. Produktivitetsvinsterna har bara matchats av bolagsvärderingarna som har varit astronomiska.
Nystartade techbolag har badat i kapital. Som kronan på verket har vi kryptovalutorna som lockat miljarder i investeringar. Det har varit ett decennium av billiga pengar och riksbanker världen över har varit generösa med att stimulera ekonomin, även när det i praktiken varit minusränta. Vi har levt i en era av stark tillväxt och omfattande belåning, både privat och offentlig.
På 1990-talet, i synnerhet innan EU-medlemskapet, var handelstullarna höga och konsumtionsvaror dyra. Med Kinas inträde på världsmarknaden, globaliseringens segertåg och digitaliseringens kostnadspress har människor vant sig vid en nivå av välstånd som tidigare var svår att föreställa sig.
Men nu kan festen vara över. Mycket av det som byggt upp det senaste decenniets välstånd är nämligen utmanat. Det är en sak att gå från fattigdom till rikedom. Men vad händer om det omvända skulle ske? Människans natur gör att vi snabbt vänjer oss vid det goda och vill ha mer. Njutningen av att ständigt få mer betyder mindre än smärtan av att förlora det vi redan har.
Därför kan mycket av det som nu håller på att hända i stora delar av världen komma som en chock för många. Minskad tillväxt kommer samtidigt som inflationen ökar. Oftast är det precis tvärtom, stark tillväxt leder till inflation. Men nu drivs inflationen fram av ökade bränslepriser, logistikproblem och krig i Ukraina. Samtidigt har covid-spridningen gjort att Kina låser sig som en mussla. Hela världsekonomin gungar och börserna världen över, i synnerhet de teknikintensiva, har lyst rött sedan årsskiftet.
Den höga inflationen svarar världens riksbanker på med höjda räntor. Banken SBAB:s prognos är att vi inom tre år kan landa på 4,5 procentig bostadsränta. Det kan förstås få bostadsmarknaden att gunga ordentligt. Byggbranschen bromsar in rejält. Sedan 2021 har det skett en 34-procentig minskning av bostadsbyggandet i Sverige.
Det ser ut att bli andra tider. Både privathushållen och stora företag kommer att bli mer återhållsamma och se över sina utgifter. Riksbanker världen över kan också bli mer försiktiga med pengamängden i ekonomin. Det är visserligen bra men lite i senaste laget. Tar man i för lite kanske inte inflationen minskar tillräckligt. Tar man i för hårt med ränteökningar riskerar inflationen bita sig fast.
Fyrprocentiga räntor är inte direkt jordens undergång. Och ensiffrig inflationen är ingenting jämfört med hur illa det kan bli. Egentligen. Svält och fattigdom står inte för dörren. Men fallhöjden är trots allt väldigt hög för många åttio- och nittiotalister som aldrig upplevt en omfattande ekonomisk samhällskris i vuxen ålder.
De som drabbas hårdast är förstås de som står längst bort från arbetsmarknaden och de som nu försöker ta sina första steg in på bostadsmarknaden. Länge har den något äldre medelklassen gynnats med låga räntor, ränteavdrag och förmånliga regler för kapitalplacering. Nu är det hög tid att hjälpa de som bara har sin inkomst att luta sig mot. Regeringen kan inte förändra världsekonomin men den kan faktiskt sänka inkomstskatterna för lågavlönade.
