Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Femton förlorade år

Det är positivt att Liberalerna nu återgår till att sätta fokus på integrationen. Partiets hållningslöshet har dock haft ett högt pris.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverige ska hålla ihop. Det var Jan Björklunds huvudbudskap i sitt tal på måndagskvällen i Visby. Björklund talade om möjligheten även för nyanlända att göra klassresor. Han hänvisade, som många gånger förr, till sin egen uppväxt under enkla förhållanden i Skene i Västergötland. 


Det är positivt att Liberalerna åter har ställt in sitt fokus på integrationen. Klyftan mellan inrikes och utrikes födda vad gäller jobb, skolresultat och trygghet kommer vara en av Sveriges största utmaningar för lång tid framöver. 


Men det är inte första gången Liberalerna – eller Folkpartiet som det hette fram till nyligen – talar om behovet av integration. Temat blev ett huvudnummer för partiet i valrörelsen 2002, vilket följdes av ett flertal förslag under den följande mandatperioden under dåvarande talespersonen i integrationsfrågor, Mauricio Rojas, tid i partiet.  


Hade insatser satts in redan då hade vi förhoppningsvis haft en betydligt mindre omfattning av de problem som idag förknippas med utanförskapsområden: stenkastning mot blåljuspersonal, kriminella nätverk, ungdomsgäng. Problem som nu riskerar att öka bortom polisens kontroll i de värst utsatta områdena. Men Folkpartiet tappade bollen samtidigt som man fick regeringsmakten. Istället för insatser fick vi en problemförnekelse som kulminerade med regeringens hemsida mot ”myter” om invandringen - en sida som visade sig sprida rena faktafel. 


Under Folkpartiets åtta år i regeringsställning så förvärrades integrationsproblemen i Sverige. Partiets trovärdighet i frågan är med andra ord rejält stukad. Många av de integrationsförslag Liberalerna nu presenterar har framförts tidigare. En del är bra; som startjobb, satsningar på polisen och medborgarskapstest. Andra känns mer krystade; som förslaget om ägarlägenheter i förorten. 


Sett till enskilda politikområden har Liberalerna inte sällan kloka idéer. Problemet är snarast bristen på helhetsperspektiv, som även tar sig uttryck i en ombytlighet på gränsen till det opportunistiska. Frågan infinner sig om man kan lita på Liberalerna?  Varför behövs partiet Liberalerna idag? Det är faktiskt inte lätt att svara på den frågan. 


Liberalerna har en stolt historia. Det var liberala statsministrar som Karl Staaf och Nils Edén som gjorde Sverige till en demokrati. Men det var hundra år sedan. Alltsedan dess har det liberala partiet befunnit sig i en sorts ständig existentiell kris. Demokratins införande reducerade successivt liberalerna till att spela tredjefiolen i svensk politik. 


Liberalerna är idag ett av riksdagens minsta partier. Inte ens tredjefiolen har man kvar. På den tiden Socialdemokraterna verkligen var socialister kunde L åtminstone framställa sig som den förnuftiga kompromissen mellan kapitalism och socialism. De senaste 25 åren har det knappast varit en relevant position. L har istället hoppat från tuva till tuva, med utspel om skolan, språktest, kärnkraft och NATO-medlemskap. Partiet har lagat efter läge – men saknat en tydlig vision. I valet 2014 fick L sitt näst sämsta resultat någonsin. Man tappade också samtliga riksdagsmandat norr om Uppsala. 


Liberalerna ser sig gärna som förnuftets röst i en ond och dum omgivning. En syn som allt färre i omgivningen delar. Centern har framgångsrikt, målmedvetet och med en stor dos opportunism, tagit över rollen som det mest uttalat marknadsliberala partiet. Miljöpartiet har ersatt L som det progressiva alternativet för den urbana medelklassen. Både Lars Leijonborg och Jan Björklund har dock haft som strategi att ta väljare från höger med en närmast smygkonservativ signalpolitik. Men även här har partiet svängt fram och åter. Idag är L långt ifrån ensamma om att tala om lag och ordning. 


Björklund lär sitta tryggt fram till valet. Birgitta Ohlssons dröm att bli Sveriges Macron och utmana de onda högerkrafterna ser ut att krascha redan på partikongressen i höst. Merparten av partifolket i Liberalerna vill inte slå in på den vägen. Frågan är om L vet vart de ska istället.