I torsdags mottog socialminister Lena Hallengren (S) en lista med 14 000 namnunderskrifter. Tusentals undersköterskor har fått nog och protesterar mot underbemanning, stress och låga löner.
Men i Göteborg ser det i skrivande stund inte ut att bli några protester. Undersköterskorna är nämligen så trötta att de inte orkar demonstrera. Anna Skarsjö, ordförande i fackförbundet Kommunal Väst, säger till GP att hennes medlemmar känner sig utslitna redan två veckor efter semestern (23/8).
Det är en tragisk ironi. Förvisso är det inte troligt att insamlade namnunderskrifter kommer att göra någon skillnad. Politiker som tar emot protester likt denna brukar mest le ansträngt och mumla något vagt om att initiativet är viktigt.
Att arbetsförhållandena är dåliga är ingen nyhet. Sedan mitten av 1990-talet har var fjärde undersköterska slutat, enligt Kommunal och Vårdförbundet. Verksamheten repade sig aldrig riktigt efter saneringen av de offentliga finanserna för snart 30 år sedan. Kombinerat med en åldrande befolkning är det inte konstigt att yrkesgruppen sliter ut sig.
När det gäller arbetsförhållandena för undersköterskorna är det särskilt illa att politikerna inte verkar lyssna. Sverige har ungefär 180 000 undersköterskor. Kvinnor utgör 90 procent av kåren. Hur ska Sverige kunna kalla sig för välfärdssamhälle om det samtidigt tolererar att tiotusentals kvinnor går till jobbet och undrar om de kommer att ha nog om tid att äta lunch? Undersköterskor har bland de högsta sjuktalen av alla yrkeskategorier. Så har det varit länge. Samtidigt har jämställdhet varit en av de hetaste politiska frågorna i långt mer än ett decennium. Kvinnors situation i arbetslivet, i hemmet, i politiken, hur de framställs i reklam och media – dessa debatter pågår ständigt.
Men hur kan feminismen vara så framgångsrik, samtidigt som Sveriges största kvinnliga yrkeskår går på knäna? Antagligen för att feminismen är en medelklasscentrerad rörelse. Självklart ska kvinnor kunna kombinera karriär i näringslivet med familjebildning. Men en stor andel av alla yrkesarbetande kvinnor undrar hur de ska orka jobba hela vägen till pension. Diskussionen om kvinnors arbetssituation handlar dessutom till stor del om yngre kvinnors villkor, som rätten att inte bli kallad ”lilla gumman” på ledningsmötet. Det är en viktig debatt att föra. Men de flesta kvinnor är inte unga, och ännu färre går på ledningsmöten. Jämställdhetsdebatten får inte glömma dem.
Utöver detta finns en stark övertro på att alla kvinnofrågor ”hänger ihop”. Men ett förbud mot sexistisk reklam eller genuspedagogik i förskolan kommer tyvärr inte att förbättra arbetsvillkoren för undersköterskorna. Det teoretiska sambandet mellan stereotypa kvinnokroppar i schampoannonser och kroniskt ryggskott existerar inte i verkligheten.
Visst kan man invända att en politisk rörelse kan bedriva tvåfrontskrig. Men i praktiken måste man välja var man vill lägga tonvikten. Om vikten av symbolpolitik överdrivs finns dessutom en risk att politikerna gömmer sig bakom reformer som inte gör livet bättre för majoriteten av alla kvinnor.
