Under onsdagen lade regeringen fram sin höstbudget.Som brukligtinför ett valår innehåller den en hel del stora satsningar på viktiga väljargrupper: Till exempel sänkt skatt för pensionärer, sänkt skatt för fackmedlemmar, höjt barnbidrag och underhållsstöd, höjt studiemedel och höjt tandvårdsbidrag. Totalt rör det sig om satsningar på drygt 40 miljarder kronor.
Sänkt skatt för pensionärer är ett bra förslag. Men när regeringen samtidigt vill höja skatten på investeringssparkonton, som används av många människor för att spara till sin pension, blir förslaget inte likagenomtänkt. Regeringen tycks vilja att människor i mindre utsträckning ska spara till sin pension och i stället bli mer beroende av staten.
I budgeten ingår även satsningar på polis och försvar, vilket är minst sagt välbehövligt. Omvärldsläget är oroligt samtidigt som försvaret är underdimensionerat. Att det råder poliskris kan inte ens ansvariga politiker längre förneka efterexempelvisallarapporter omattpolisen inte hinner utreda våldtäkter på grund av alla mord.
I övrigt görs många felaktiga prioriteringar, som att höja generella bidrag med motivering att barnfamiljers ekonomi ska stärkas. I ljuset av den retoriksommanharanvänt mot jobbskatteavdragen blir det motsägelsefullt. Varför är det bättre att stärka barnfamiljers ekonomi genom en höjning av bidrag än genom sänkt skatt på arbete?
I stället har regeringende factoföreslagit höjd skatt på arbete (även om förslaget senare drogs tillbaka efter att de borgerliga partierna hotat med misstroende). Det är samma röda tråd som i fråga av pensionerna: Man vill göra medborgarna mer beroende av staten.
Även om satsningarna hade varit alltigenom bra är tidpunkten högst tveksam. Det finns en poäng i att satsa under lågkonjunktur för att få igång ekonomin och att sedan spara inför sämre tider när det råder högkonjunktur. Regeringen gör tvärtom och eldar på ekonominunder rådandehögkonjunktur i stället för att tänka mer långsiktigt. Detta har kritiserats av ett flertal sakkunniga, bland annat Nordeas chefsekonom Torbjörn Isaksson somhävdaratt det finns en uppenbar risk för en ordentlig baksmälla efter ett rejält party (TT 20/9).
Mats Persson, ekonomisk-politisk talesperson för Liberalerna, lyfter fram att utgiftsökningen med 40 miljarder kronor är den största sedan 1990-talets budgetsanering och att något liknande inte har förekommit annat änår2010, då Sverige befann sig i djup lågkonjunktur (DN 19/9).
Emil Källström (C) varnar för att en stor del av reformutrymmet bygger på regeringens egna kalkyler som ingen annan delar och hänvisar till prognoser från bland annat Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket (Affärsvärlden 20/9).
Det allvarliga tonläget från C och L är befogatmendet står i kontrast till den passivitet som visas när de inte vill lägga en gemensam alliansbudget. Varförnöja sig med attvarna för överhettningochsedan luta sig tillbaka och låta regeringens budget passera?
