Moderaterna vill att barn till gängkriminella ska omhändertas. Det finns redan i dag möjlighet för kommuner att tvångsomhänderta barn, antingen för att barnet självt lider av missbruk eller ägnar sig åt kriminalitet, eller på grund av bristande förhållanden i hemmet som gör att barnet far illa. Men Moderaterna vill gå längre än så.
Att omhänderta barn till brottslingar skulle enligt Ulf Kristersson skicka ”en signal” till dessa föräldrar (SR 12/9). Moderaterna vill också att polis och åklagare ska kunna tvångsomhänderta barnen. I dag är det kommunens socialtjänst som har den uppgiften genom LVU, lagen om vård av unga.
Ibland är det helt nödvändigt att myndigheterna omhändertar barn och placerar dem i familjehem. Fallet med flickan som kallats Lilla Hjärtat, som omhändertogs direkt efter födseln, har rönt stor uppmärksamhet. Efter några år överklagade de biologiska föräldrarna omhändertagandet, och kammarrätten gick dem till mötes. Det var ett ödestiget beslut. Flickan avled vid tre års ålder under oerhörda omständigheter. Modern dömdes senare för vållande till annans död.
I våras tillsattes en utredning som ska se över lagstiftningen så att händelser som denna inte ska ske igen. Fallet är en påminnelse om hur viktigt det är att myndigheterna har möjlighet att omhänderta barn.
Men Moderaternas förslag om att tvångsomhänderta barn till gängkriminella är ingen bra idé. Omhändertagande av barn måste utgå från en sak, och det är barnets välmående. Att låta polisen tvångsomhänderta ett barn med syfte att ”skicka en signal” till föräldrarna innebär inte bara att föräldrarna straffas, utan att barnen också gör det.
Barnen används som ett redskap. I de fall där föräldrarnas kriminella livsstil utgör ett hot mot barnens rätt till omsorg finns redan i dag möjlighet till tvångsomhändertagande.
Tvångsplacering av barn måste alltid handla om barnets bästa. Annars kan det gå oerhört fel. Den svenska staten har en mörk historia av tvångsomhändertagande av barn. Mellan 1920 och 1995 omhändertogs en kvarts miljon barn av myndigheterna. Dessa barn placerades i vad som då kallades för fosterhem och på uppfostringsinstitutioner.
I början av 2000-talet uppmärksammades de omfattande övergrepp som många av dessa barn utsattes för. Den så kallade Vanvårdsutredningen resulterade i att staten officiellt bad dessa personer om ursäkt år 2011. Många av dem som fosterhemsplacerats under 1900-talet drabbades av psykiska åkommor i vuxen ålder som en följd av våldtäkter, misshandel, bestraffningar och andra former av kränkningar under barndomen, och kunde i samband med att utredningen presenterades söka ekonomiskt skadestånd från staten.
Under 1980-talet förändrades lagstiftningen. Barnen fick mer att säga till om, från att i praktiken ha varit rättslösa gentemot myndigheterna. I stället för tvång kom de sociala insatserna att handla mer om frivillighet och stöd till dysfunktionella familjer. Tvångsplaceringar enligt LVU skulle bara ske i de fall då det var det enda alternativet för att säkra barnets rätt till omvårdnad och trygghet.
Det finns så klart många oerhört kärleksfulla familjer som öppnar sina hem för behövande barn. Men man ska inte tro att övergrepp och vanvård inte förekommer. I dag råder akut brist på familjehem, till stor del på grund av den stora invandringen av ensamkommande 2015, men problemet fanns redan tidigare. Det har lett till en explosion av privata förmedlare av familjehem. Tillsynen är ibland helt obefintlig.
Enligt en kartläggning som SvD gjort har barn placerats hos dömda brottslingar och hos personer som saknar omsorgsförmåga (6/3 2016). Barn har placerats i hem där vårdnadshavaren dömts för grov våldtäkt mot barn, misshandel och hot. Enbart 2015 inkom ett 50-tal anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg. Ett flertal utredningar och granskningar har påtalat de här problemen länge.
Bristen på familjehem kommer att bli värre om polisen ska börja tvångsomhänderta barn till kriminella för att "skicka en signal". Dessa barn riskerar också att placeras i hem där myndigheterna totalt saknar insyn. Det finns bättre sätt att motverka kriminalitet än att ge sig på barnen. Det borde nog Moderaterna också förstå.
