”Finns det angelägna problem i samhället som det behövs mera kunskap om men som forskarna väljer att blunda för?” Det frågar sig statsvetarna Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein i en artikel i nättidskriften Kvartal (16/1).
De påpekar det anmärkningsvärda i att det finns orimligt lite svensk forskning som behandlar några av Sveriges största samhällsproblem: kriminalitet och klanvälde. Det vill säga ämnen som är tätt kopplade till den stora flyktinginvandringen till Sverige de senaste decennierna.
Trots att problemen med kriminalitet och klanvälde ständigt gör sig påminda, med skjutningar och sprängningar samt rapporter om hur klaner och gängkriminella infiltrerar partier, är det som om att utvecklingen fortfarande inte har nått akademins elfenbenstorn.
När forskarvärlden sackar långt efter samhällsdebatten får andra ta vid. Statsvetartrion poängterar att några av de mest intressanta och angelägna studierna kommer från helt andra aktörer.
Exempelvis var journalisten Per Brinkemo, författare till boken Mellan klan och stat (Timbro förlag 2014), en av de första att uppmärksamma hur klankulturen fungerar. Även intresseorganisationer som Svenskt näringsliv och Sveriges kommuner och regioner (SKR) har publicerat värdefulla rapporter som visar hur den systemhotande brottsligheten drabbar näringslivet respektive välfärden.
Det är bra att det finns andra som kan, vill och vågar plocka upp akademins tappade handske. Men ansvaret borde inte enbart vara upp till intresseorganisationer, journalister och myndigheter.
Oavsett hur bra och välskrivna deras studier är kommer en rapport från Svenskt näringsliv eller SKR alltid att ha ett visst perspektiv med vissa på förhand givna lösningar. Svenskt näringsliv skulle knappast föreslå skattehöjningar, och SKR skulle aldrig föreslå något som är emot deras egna intressen. Intresseorganisationer kommer alltid framföra sin favorithypotes som lösningen på ett problem.
Grävande journalistik som undersöker kriminalitetens påverkan kräver tid och resurser som långt ifrån alla redaktioner har. Och myndigheter kommer alltid att ha direktiv som de behöver ta hänsyn i samband med en utredning.
Om man ska vara generös är det inte bara akademikernas fel att kontroversiella områden ignoreras. Det finns ett ekosystem inom svensk forskning som uppmuntrar vissa vinklar och ämnen. Släng in ord som ”hållbarhet” och ”jämställdhet” så är chansen avsevärt större att man får forskningsmedel. Dessutom är Sverige alltjämt en konsensuskultur, där det är jobbigt att sticka ut och fördjupa sig i sådant som inte anses rumsrent. Då riskerar man inte bara att bli socialt utstött, utan även att bli förbisprungen i sin karriär.
Om forskarsamhället hade varit mindre ängsligt hade Sverige kunnat vara mycket längre fram när det gäller förståelsen för några av våra allvarligaste samhällsproblem. Låt det bli en sedelärande historia för framtiden.
