Vad är en liberal partiledares uppgift? Att föra sitt parti ut ur riksdagen till de lägsta opinionssiffrorna någonsin? Att leda sitt parti in i splittring och sönderfall? Att bidra till att slå sönder den alliansgemenskap som är den enda chansens till en borgerlig, liberal regering? Att bidra till misstroende mot politik och politiker? Att få Sverigedemokraterna att växa?
Om svaret på de frågorna är ja, så har Jan Björklund lyckats osedvanligt väl. Sålunda hävdar till exempel DN:s politiske redaktör Per Svensson att "Majorens avsked kom efter hans bästa tid som partiledare".
Svensson skriver vidare: "Men när det verkligen gällde gav han rätt svar på de stora frågorna. Den komplicerade regeringsbildningen blev Björklunds finaste stund som liberal partiledare. Betydelsen av att han med hela handen pekade på de liberala grundvärdena kan inte överskattas."
Vad som avses med de stora frågorna vet jag inte. Kanske är det att göra Sverigedemokraterna till alla politiska diskussioners centrum? Att till vilket pris som helst verka för att utestänga Sverigedemokraterna från det politiska inflytande väljarna gett dem?
När Jan Björklund i veckan berättade att han avgår i samband med Liberalernas landsmöte i november, var det ingen högoddsare. Det som förvånar är att han tillkännagav det så tidigt, nio månader före partimötet. För att undvika att bli avsatt, lyder många spekulationer.
Två saker diskuteras omedelbart när en ledare aviserar sin avgång: Eftermäle och efterträdare. Eftermälena är blandade.
Man kan hylla Björklund för hans insatser. Som Per Svensson.
Men mer naturligt är nog ändå att konstatera att Jan Björklund har lett Liberalerna in i en katastrofal politisk situation, för att strax därefter tillkännage sin avgång. Liberalerna har nu en partiledare som är en så kallad "lame duck" en bra bit in på hösten. Dessutom avgick Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson dagen efter Jan Björklunds besked. Nu påbörjas en utdragen partiledardiskussion och mitt i den EU-valet den 26 maj. Dessutom, i veckans SVT/Novusundersökning hade L rasat till 2,7 procent i väljarstöd - en dryg tiondel av Sverigedemokraternas siffra.
Jan Björklund har varit med om att splittra och försvaga de liberala krafterna, gett Socialdemokraterna en långtidsprenumeration på makten, spräckt alliansen och starkt bidragit till att stärka både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. I den meningen är det korrekt att betydelsen av Björklunds insats inte kan överskattas.
Men alltså inte på det sätt som var avsikt eller önskvärt. Det senaste halvåret är inget annat än ett misslyckande för Liberalerna, för liberalismen och för Jan Björklund.
För L är den närmaste tiden i verklig mening av existentiell betydelse och valet av efterträdare kritiskt för om partiet skall kunna återhämta sig.
Namn som nämns som efterträdare är den tidigare integrationsministern Nyamko Sabuni och EU-kommissionären Cecilia Malmström, den senare har emellertid redan tidigare meddelat att hon lämnar politiken. Andra heta kandidater är Mats Persson och Johan Pehrsson.
Det blir ingen lätt uppgift att efterträda Jan Björklund. Hen skall återuppväcka Liberalerna, ena partiet internt, återta de flyende väljarna, göra Liberalerna till ett trovärdigt och pålitligt borgerligt parti och bestämma om man skall förbli i januariöverenskommelsens dödmansgrepp.
Men givetvis är frågan om en liberal partiledares, alla partiledares uppgifter, inte endimensionell. Enligt den liberale politikern och statsministern Karl Staaff innebar partiledarskapet att ikläda sig rollen som "fanbärare, buffel och spottkopp".
Att bara "röstmaximera" för makt och inflytande duger inte. Att följa opinionsvindens svängningar utan att själv driva opinion är inte tillfyllest. Idéer och principer är politikens bränsle. Då tänker jag inte på Groucho Marx bevingade uttalande "dessa är mina principer men om du inte gillar dem har jag andra" utan på att driva en principfråga utan att ta hänsyn till konsekvenser eller opinion.
Jan Björklund och hans tillskyndare kan med visst fog hävda att det var precis det han gjorde. Men politik handlar som bekant inte bara om att vilja utan också om att kunna. Och i politiken kan man inte utan stöd. När Liberalerna uppfattades som löftesvikare, inte pålitligt borgerliga, allt för manövrerande och motsägelsefulla gick förtroendet och stödet förlorat.
Att försvara den liberala demokratin och motarbeta extremism görs effektivast med de egna idéernas attraktivitet. När det enda många hörde var vem man var emot, inte vad partiet var för, då kom flykten från Liberalerna.
I sann liberal anda handlar nog det politiska ledarskapet om både och. Både idéer och principer och lyhördhet för väljarna. Vad gagnar det om man är så rakryggad och principiell att man förlorar allt inflytande? Och vad blir kvar om man bara navigerar efter senaste opinionsvinden?
Även om man är kritisk mot Jan Björklunds agerande denna kaotiska höst så är man djupt orättvis om man inte minns och värdesätter de andra elva åren av hans partiledarskap. Åren då Jan Björklund var den skarpaste debattören, den synligaste förespråkaren för utbildningens betydelse, den tidige tillskyndaren av ett starkt försvar och den tydlige EU-försvararen.
– Det är ett väldigt roligt jobb men det är också mycket krävande, sa Jan Björklund vid pressträffen när han tillkännagav sin avgång.
För det krävande arbetet är han värd både aktning och ett stort tack!
