Den nya miljöministern – Annika Strandhäll – har hamnat i blåsväder efter att det uppdagats att hon har en rad betalningsanmärkningar. Man kan förundras över att personer på ledande samhällspositioner, och med löner långt över de flesta vanliga medborgares, inte klarar att sköta sin privatekonomi.
Men man kan också förundras över att det mediala intresset är så mycket större för obetalda räkningar än för hur ministrar faktiskt sköter sitt jobb. I Strandhälls fall var slarvet med räkningar och obetalda fakturor på tapeten redan när hon tillträdde som socialförsäkringsminister i januari 2019. Då rapporterade exempelvis DN om en arkitekt som inte fått betalt för sitt arbete med ministerns veranda (DN 23/1 2019).
Den senaste veckan har Strandhälls villa återkommit då det bland annat skrivits om att hon inte betalat för hjälp med sin pool på villatomten. I vad som närmast kan beskrivas som en medial dokusåpa lyckas dock Strandhäll sedan utmåla sig själv som offer efter att en programledare på SD-anknutna tv-kanalen Riks lagt ut en drönarfilm över Strandhälls villa.
Tilltaget var klart olämpligt mot bakgrund av den hotbild som finns mot ledande politiker. Men kvällspressens ivriga skriverier om händelsen skorrar också oerhört falskt mot bakgrund av de själva inte är sena med att publicera smygtagna bilder från politikers hem i samband med olika skandaler.
I grunden borde vi diskutera avvägningen mellan offentlighet och privatliv mer i Sverige. För Sverige avviker från de flesta andra länder i det att privata uppgifter som regel är offentliga. Prova att ta reda på adressen till någon som bor i Tyskland, Frankrike eller Storbritannien.
Den som skickade upp drönaren ovanför Strandhälls villa, och sedan skickade in den till Riks, behövde bara googla upp Strandhälls adress på Internet. Att en kontroversiell minister i regeringen, som enligt egen utsago har en hotbild mot sig, inte har hemlig adress är obegripligt. Det tyder på ett systemfel.
Sverige brukar slå sig för bröstet för sin öppenhet och sin offentlighetsprincip. Den anses hänga samman med den höga tilliten till både medmänniskor och myndigheter. Har man något att dölja har man inte rent mjöl i påsen. De flesta vill väl, och så vidare.
Baksidan av tilliten är att den bär på ett stort mått av godtrogenhet. Sverige har haft fler ministermord än många andra länder. Både Olof Palme och Anna Lind saknade livvakter när de mördades. Sverige hade en bristfällig terrorberedskap innan de islamistiska dåden i centrala Stockholm 2010 och 2017, inte minst gällande skyddet av offentliga byggnader. Dagens Sverige ser inte ut som det gjorde 1950, men det är inte alltid som regelverken och inställningen hängt med i förändringen.
Det är inte heller bara höga politikers säkerhet som är eftersatt. Vem som helst kan idag söka fram adresser, kombinerat med ålder och inkomst, på nätet. Det utnyttjas hänsynslöst av internationella bedrägeri- och stöldligor som riktar in sig på äldre personer eller ödsligt belägna gårdar på landet. Om dessa uppgifter överhuvudtaget ska vara offentliga borde ett minimikrav vara att man inte ska kunna ta del av dem utan att identifiera sig med bank-id. Vid brottsmisstanke skulle det underlätta kraftigt för polisen att kunna ta reda på vilka som kartlagt brottsoffret.
Öppenheten är en tillgång för journalistiken, och indirekt demokratin. Exempelvis är det viktigt att kunna granska makthavares ekonomi. Men kvällspressen har sannerligen inte tagit sitt ansvar alla gånger. De årliga listorna över var ”de rikaste i din kommun” bor är rena instruktionsmanualerna för tjuvar och bedragare.
Öppenheten kan missbrukas. Både av mindre nogräknade kommersiella och politiska aktörer och av rent kriminella. Den svenska offentlighetsprincipen skapar idag utsatthet hos många då den inte är anpassad till den digitala tidsåldern. Det är hög tid att ändra på det.
