Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pressträff med Fredrik Reinfeldt i Stockholm med anledning av att hans bok Halvvägs ges ut på Bonniers förlag.

Susanna Birgersson: Förvandlingens förutsättningar

Fredrik Reinfeldt kunde skapa de nya Moderaterna eftersom han förstod de gamla Moderaterna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Alltmer nedslagen läste jag sida upp och sida ner om Fredrik Reinfeldts barndom och uppväxt. Lägenheter, kusiner, samlarbilder, elevråd, deckare, extrajobb, basket. Det är inte dåligt på något sätt, men redogörelserna engagerar inte. Här finns inget extraordinärt och heller inte den reflektion eller berättarkonst som kan göra den mest alldagliga barndom till något allmänmänskligt giltigt.

Med ett antal ljumma recensioner av boken ”Halvvägs” i bakhuvudet samt minnet av Reinfeldts plastiga sommarprat läste jag vidare. Men sedan var det ändå svårt att inte dras med i skildringen av Moderaternas förvandling till Nya Moderaterna, även om den inte precis avslöjade några rafflande nyheter. Jag kom att tänka på statsvetaren Katarina Barrlings avhandling från 2004, ”Partikulturer – kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag”. Att korsläsa biografin med Barrlings avsnitt om Moderaterna visade sig fruktbart.

”Partiets huvudmantra är att vi har rätt”, skriver Reinfeldt. Särskilt om Moderaterna har tyckt någonting väldigt länge är det ett kvitto på att åsikten i fråga är den riktiga. Och eftersom kontinuitet är så viktigt är frestelsen stor att också på motsvarande sätt låtsas att allt det som partiet tycker i dag, det har partiet alltid tyckt.

Bilden bekräftas av Katarina Barrling. I avhandlingskapitlet om Moderaterna intervjuas 13 ledamöter i riksdagsgruppen. Dessa beskriver den typiske moderaten som saklig, påläst och med ett intellektuellt förhållningssätt till politiska problem; sådant som karisma, social begåvning och folklighet kan aldrig kompensera för brist på kunskap och kyligt intellekt. Detta kan i sin tur kopplas till vad Barrling beskriver som den moderata självbildens kännetecken, nämligen konsekvens, ärlighet, styrka och regeringsduglighet.

Men redan när dessa intervjuer gjordes, vilket var innan Reinfeldt blev partiledare och inledde det djupgående förändringsarbetet, kompletterades de positiva omdömena av mer självkritiska. De moderata riksdagsledamöterna trodde också att partiet uppfattades lida av både bristande folklighet och pedagogisk förmåga samt ha en apolitisk prägel.

Det torde alltså ha funnits ett slags latent beredskap för en förnyelse hos riksdagsgruppen. Även om en del knorrade över att den nye partiledaren lade oändligt mycket tid på att resa runt och träffa människor på deras arbetsplatser, insåg säkert många att detta bidrog till att Moderaterna framstod som mindre bombastiskt rationalistiska och mer folkliga.

Jag hör till dem som beklagade mig över Reinfeldts evinnerliga hänvisningar till vad enskilda sjuksköterskor, lärare och arbetsförmedlare hade sagt till honom. Det spred sig ju dessutom och är nu ett stående inslag i vartenda politiskt tal. Men mot bakgrund av Moderaternas partikultur, så som den kan ha sett ut i mitten på 00-talet, framgår skälet ganska tydligt.

I sin bok återger Reinfeldt några rader från sitt sommarprogram i P1 2004. Där resonerade han om människan och på vilket sätt Moderaterna ville ställa individen i centrum. Frågan är om inte Reinfeldt faktiskt förde in en tidigare saknad ideologisk dimension i Moderaternas retorik och politik – samtidigt som han förstås rensade ut mycket av de rent konservativa dragen.

Barrling beskriver vidare i sin avhandling att Moderaterna är ett parti som präglas av ett hierarkiskt tänkande; när allt är sagt och gjort följer flocken sin ledare. Det bidrar till förklaringen av hur Reinfeldt och den lilla grupp han knöt till sig lyckades ändra partiets politik och profil så radikalt på bara några år.

Det har snart gått ett år sedan förra valet. Eftervalsår präglas av valanalyser och arbetsgrupper som ska ta fram ny politik. Alla, i alla fall de partier som tappade väljare eller förlorade regeringsmakten, brukar under ett sådant år tala mycket om behovet av förändring.

Reinfeldts förnyelse av Moderaterna möjliggjordes av att han förstod sitt parti. Han förstod dess självbild, hur den behövde utmanas och hur väljarnas bild av partiet kunde omskapas. Verklig förändring kräver att man förstår sin utgångspunkt.