På 1990-talet framförde de amerikanska författarna William Strauss och Neil Howe en teori om generationscykler. Grundtanken är att varje generation har sina egna värderingar, som skapar en ny era. Sedan kommer en ny generation som skiljer sig från den föregående i sitt synsätt på världen. Exempelvis följdes 1960- och 70-talens vänstervåg av ett ”nyliberalt” 1980- och 90-tal. Från massmöten till ”satsa på dig själv”.
En grundtes i teorin är att varje era avslutas med en kris av något slag. Det glada 1920-talet efter första världskriget fick ett abrupt slut i och med den stora depressionen som följde efter börskraschen i USA 1929, och utmynnade i kollektivism, politisk extremism och andra världskriget.
Enligt teorin om generationscykler skapar varje epokbrytande samhällskris ett behov av återuppbyggnad. Under denna tid stärks värderingar som kretsar kring gemenskap, kollektivism och värdet av stabila institutioner. När så krisen är över och samhället är mer stabilt igen frodas värderingar som individuell frigörelse och självförverkligande. Som sedan går för långt, vilket resulterar i en ny kris. Och så börjar det om igen.
Det är ingen exakt vetenskap. Men det är inte heller poängen. Tanken är att med breda penseldrag försöka förstå samhällets förändringar över tid.
I verkligheten finns det många komplexa faktorer som påverkar hur en generation uppfattar världen och hur framtiden blir. Men nog tycks teorin ändå erbjuda ett visst förklaringsvärde.
Frågan är då, om man utgår från den cykliska teorin om världens utveckling: var befinner vi oss nu?
Mycket tyder på att dagens unga generation avviker inte delar den framtidsiver som rådde under tiden efter kalla krigets slut. För dem som var unga i slutet på 1990-talet och början av 2000-talet var det en allmän sanning att liberalismen och demokratin hade segrat för gott, att världen skulle bli bättre, att frihandel, teknologi och globalisering skulle leda ekonomisk och mänsklig blomstring.
Dagens unga verkar inte dela den bilden. Snarare tvärtom. I USA anser majoriteten av alla 13-21-åringar att samhället utvecklas åt fel håll, enligt opinionsundersökningar. En studie från det multinationella konsultföretaget Deloitte visar att människor världen över som är födda mellan 1995 och 2002 är pessimistiska angående den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen. Knappt en fjärdedel av de svarande förväntade sig att samhället skulle bli bättre i framtiden.
Dessa undersökningar gjordes innan coronapandemin och kriget i Ukraina. Troligtvis är siffrorna inte muntrare 2022. Ett flertal studier visar att pandemin påverkat unga människors psykiska hälsa och ekonomi mycket negativt. Social isolering och förlorade arbetstillfällen skapar inte framtidstro.
Den bristande optimismen återspeglas också i de politiska partier som är populära bland unga. Miljöpartiet lockar unga tjejer medan killarna dras till Sverigedemokraterna. Ideologiskt är partierna motpoler. Men om man skrapar lite på ytan och använder teorin om generationerna framkommer att de filosofiskt är mer lika än man tror. Bägge drivs av en rädsla för vad framtiden kan föra med sig. Något har gått eller håller på att gå förlorat, vi måste agera för att undvika att det går illa.
I den gröna rörelsens fall handlar det om klimathotet, hos de nationalistiska handlar det om en hotad nationell gemenskap och underminerade manlighetsideal.
Det är troligt att kriget i Ukraina och dess efterdyningar också kommer påverka de unga som växer upp nu. Framför allt, förstås, unga ukrainare. Men också andra ungdomar i Europa. Där regeringar för andra gången inom loppet av två år pratar om ”den största krisen sedan andra världskriget”, där medier skriver om stormkök och vikten av att vara förberedd om krisen kommer.
Muntert är det inte. Men om teorin om generationscykler stämmer kommer de unga bygga upp något nytt.
Och i verkligheten är som sagt världen inte förutbestämd. Den blir vad vi gör av den.
