I våras förklarade justitieminister Morgan Johansson (S) att idén om att barn behöver två föräldrar är förlegad: ”Dagens lagstiftning vilar på en gammal syn. Det viktiga är vilken kärlek och omsorg man kan ge barnet”. Analysen följdes av lag förslaget om att ge ensamstående kvinnor rätt till insemination.
Ja, självklart är det bättre att ha en varm, kärleksfull och klok förälder än två egoistiska, frånvarande och empatistörda. I det har Morgan Johansson rätt. Men allt annat lika får man nog anta att två föräldrar ger bättre förutsättningar än en.
Regeringens lagförslag ska klubbas nästa vår. Samtidigt resonerar andra delar av juridiksverige enligt en helt annan princip än den som justitieministern upphöjt till ny norm. Enligt den principen är det visst viktigt med två föräldrar, det ligger till och med i ett barns intresse.
Som här: Ett gift par kunde inte få barn. De bestämde sig för att åka utomlands för att få inplanterat ett embryo där både ägg och spermie var donerade, en behandling som inte är tillåten i Sverige. Mannen ska tydligt ha sagt till kvinnan att han bara ville ha ett barn, men hon uppgav till kliniken att de båda önskade två embryon inplanterade. Kvinnan fick tvillingar för tre år sedan, paret skiljdes och mannen krävde att få slippa faderskapet med hänvisning till att han hade förts bakom ljuset.
Ärendet har tröskats genom hela rättssystemet och på torsdagen kom beskedet från Högsta domstolen: Mannen har lämnat samtycke, och även om samtycket inte gäller hela proceduren, finner HD inte att detta räcker för att upphäva faderskapet. Varför? Eftersom barnens intresse av att ha en far vägdes in i beslutet. Det var alltså inte kvinnans rätt till en medförälder som fällde avgörandet.
Man kan tänka sig det motsatta: En man undanhåller information om ärftliga sjukdomar. Om hans partner därför föder ett barn med en svår sjukdom har hon ingen möjlighet att avsäga sig sitt moderskap. Att ha blivit lurad kan inte vara skäl nog att slippa ta föräldraansvar. Och därför är HD:s dom inte orimlig. Den sätter barnens bästa i centrum.
Men varför gäller inte denna princip i resonemangen kring insemination av ensamstående? Varför är det då plötsligt bara ”kärlek och omsorg” som spelar roll? Barnets intresse anses i detta fall tillvarataget genom att lagen garanterar att barnet senare i livet kan få reda på spermadonatorns identitet. Det är en mager ersättning för en närvarande förälder.
Staten ska givetvis inte hindra kvinnor från att skaffa barn på egen hand. Men därifrån till att erbjuda och bekosta föräldraskap på de premisserna är steget långt. Det finns ingen logik i att en dom fastslår att barns intresse av en far trumfar en mans bristfälliga samtycke – samtidigt som en ny lag signalerar att det är fullständigt egalt om ett barn har en eller två föräldrar.
Hur ska vi ha det?
