Förorternas janusansikte

Många har helt felaktiga uppfattningar om vad människor i förorten tänker och tycker. Sällan får de som bor där komma till tals och ge sin syn på sakernas tillstånd.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Få konfliktytor i samhällsdebatten rör upp så mycket känslor som diskussionen om de segregerade förorterna. Antingen demoniseras de onyanserat som no-go-zoner som präglas av gängkrig eller så beskrivs de som bastioner av mångfald och fruktsamma kulturmöten i ett exotiskt skimmer.

Förorterna kan beskrivas som stumma janusansikten. De som lever där får sällan sätta ord på hur de upplever sitt område.

En som forskat i ämnet och låtit de boende komma till tals är Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, som nyligen författat det samhällsvetenskapliga reportaget Förorten (Timbro förlag). Esaiasson baserar sin forskning på hundratals spårvagnsresor till Göteborgsförorterna Hjällbo och Bergsjön.

ANNONS

I intervjuer med nästan 500 personer på gator och torg, i föreningslokaler och i deras hem ges de boende en röst. Esaiasson är noga med att poängtera att studien är begränsad till två områden och att det därför är svårt att dra några långtgående slutsatser därur. Forskningsresultatet tydliggör emellertid ett mönster som utmanar de etablerade föreställningarna.

En spridd vanföreställning som förstärkts genom förortsaktivismen är att de boende har låg tillit till polisen och samhällsinstitutionerna. Detta tenderar att framhållas som en grogrund till framväxten av parallella samhällsstrukturer.

Den bilden ifrågasätts genom forskningsresultaten som visar att de nyanlända har högre förtroende för polis och institutioner än den inhemska befolkningen. Esaiasson förklarar att de som har ett lägre förtroende för polisen gör det av en helt annan orsak än vad man kan tro. De boende upplever nämligen att polisen har en alltför mjuk policy som medför att myndigheten inte respekteras av gängen.

Förortsborna misstror polisens kapacitet att ingjuta fruktan. De efterfrågar helt enkelt en tuffare polis som kan stävja stöket. Det går stick i stäv med bilden av polisen som en repressiv representant för statsmakten som odlas i vissa kretsar. Avogheten visar sig snarare vara en generationsfråga som handlar om ungdomskulturens inlärda synsätt och subkulturella värderingar.

ANNONS

I diskussionen om förorten lyfts ofta föreningslivet och civilsamhällets roll fram. Kommuner marknadsför gärna att de med offentliga medel stöttar ett aktivt föreningsliv. I forskningen framträder emellertid bilden av ett svagt och splittrat föreningsliv.

Det leds ofta av personer som är anställda av det offentliga men själva inte bor i förorten. Vidare är föreningslivet ofta organiserat utifrån etniska skiljelinjer och bygger mer på kontakter inom gruppen som därmed främjas på bekostnad av mötet mellan olika grupper, "bonding" istället för "bridging" enligt teorin om socialt kapital. Att föreningslivet är bidragsberoende istället för självförsörjande har varit direkt hämmande för dess långsiktiga överlevnad.

Esaiassons studie är en viktig påminnelse till politiker och representanter för det offentliga. Om förmågan att fixa offentligt stöd är viktigare än förmågan att lösa praktiska problem behöver teorin om frivilligorganisationernas betydelse för lokalsamhället göras om.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS