Precis som i sitt Almedalstal uppehöll sig Liberalernas partiledare, Nyamko Sabuni, mer kring sakfrågorna än vid den retoriska elegansen och de ideologiska slagorden när hon höll sitt första riktiga landsmötestal som partiledare inför de samlade delegaterna i Västerås på lördagen.
Sabuni skiljer sig på väsentliga punkter från sin företrädare, Jan Björklund. Där Björklund älskade de stora orden och rollen som slugger framstår Sabuni närmast som distanserad med sin problemlösningsorienterade hållning.
Sabuni spände över en rad områden i sitt tal. Den röda tråden var dock en återkomst för den sociala ingenjörskonsten. Sverige ska ställa om till en hållbar energi- och transportsektor genom främjande av ny miljöteknik, och samverkan mellan företag, stat och forskning.
Liberalerna lanserar även ett ”förortslyft” med målet att vi inte ska ha några utsatta områden om tio år. Det är en ambitiös målsättning, som nog lättare låter sig formuleras än genomföras. Det ska dock sägas att partiet har tagit fram en rad konkreta förslag på området.
Liberalerna vill skärpa kraven på bostadsbolag i de utsatta områdena. Bolag som inte satsar ska i princip riskera tvångsförvaltning. Ombildning till bostadsrättsföreningar ska uppmuntras för att få ett blandat boende. Kommunerna ska inte få placera personer med försörjningsstöd i dessa områden, nyanlända elever ska placeras i mindre segregerade områden, kriminella ska beläggas med lokalt vistelseförbud. Segregationen ska helt enkelt brytas.
Till detta vill L skärpa asylpolitiken. Sverige ska inte avvika från andra europeiska länder med mer generösa villkor. Oklart vad det exakt betyder. Men det öppnar för långtgående skärpningar. Även kriminalpolitiken ska skärpas, med fler poliser, ordningsvakter och kameror. Partiet vill ta ett samlat grepp över bostads- skol och rättspolitiken för att komma till rätta med det sociala utanförskapet.
Förslagen får sägas följa en Folkpartistisk tradition av social ingenjörskonst som vid ett ytligt betraktande kan framstå som mindre liberal. Men i praktiken kan man inte tala om frihet utan att se till att lösa problem på den konkreta nivån, med de verktyg man har. Inriktningen bör välkomnas.
Det är också lovvärt att Sabuni verkar nyktert befriad från klichéer och ideologiska slagord. Men att genomföra dessa ganska ingripande – och kostsamma – åtgärder lär inte heller bli helt lätt. Liberalerna skryter gärna om att de har lyckats få ett större inflytande över politiken runt om i landet än vad deras mandat motiverar. Men det är trots allt ett litet parti som måste få med sig andra partier i sina prioriteringar.
Den stora frågan är just i vilken partikonstellation Liberalerna ska ingå framöver. Den får sägas vara något av elefanten i rummet här i Västerås, något man helst vill tala tyst om men som ändå är på allas hjärna. Januariavtalet ska hållas är det ständigt upprepade officiella beskedet, trots att partiledningen verkar allt annat än entusiastisk. Brasklappen att det gäller så länge regeringen levererar liberal politik betyder också att det i praktiken är upp till L att vända avtalet ryggen när man känner för det. Förevändningar lär inte vara svåra att hitta.
Den nuvarande L-ledningen är bakbunden av splittringen i sitt eget parti. Framförallt finns ett motstånd i Stockholmsdistriktet och ungdomsförbundet mot vägvalet, som kritikerna uppfattar som alltför auktoritärt på vissa punkter.
Att partiledningen lutar åt att L åter ska bli ett borgerligt parti, är nog inte bara en kvalificerad gissning, även om det i praktiken kommer att innebära en indirekt samverkan med Sverigedemokraterna på något sätt. Formeln är att låta innehållet i politiken avgöra. Den sakpolitiska linjen undergräver beröringsskräcken med SD som avgörande för regeringsfrågan, även om L naturligtvis inte kommer stödja en högerregering under vilka villkor som helst.
Liberalernas nuvarande inriktning kan förvisso tyckas gå väl ihop med traditionell socialdemokratisk politik, men dagens S-styre är inte riktigt vad det en gång var. S är både försvagade och splittrade och bland Januaripartierna finns många röster som kan sätta sig på tvären mot Liberalernas förslag och prioriteringar. Partierna på högerkanten rör sig idag i samma riktning som L. Det vill säga mot mer realism.
En sak är säker. Att inte ge ett besked före valet som tydligt talar om för väljarna var partiet står i regeringsfrågan lär inte övertyga särskilt många. Inte heller att som 2018 i inlindade ordalag säga att man stödjer det block som är störst – SD borträknat. L är inte som det gamla Bondeförbundet som kunde stödja en regering i utbyte mot mjölksubventioner och behålla sin trovärdighet. L är ett idéparti, frågan är bara vilkas världsbild och erfarenheter som ska ligga till grund för de nya sakliga förnuftsliberalerna. Realisterna runt om i landet, som den nya partiledningen vill stärka, eller de unga idealisterna och de gamla partigängarna i huvudstaden?
