Sommaren medför problem för vården. Landstingen får svårt att hitta ersättare när den ordinarie personalen går på semester. Hyrpersonal och extra lönetillägg skapar stora merkostnader. Men värst är givetvis att underbemanning och brutna rutiner leder till att människor far illa. Bara under de senaste veckorna har det rapporterats från flera håll i landet om vårdmissar med tragiska konsekvenser.
Tidigare har läkare har varit den bristvara som fått mest uppmärksamhet. Men faktum är att landstingen i dag anger att det är sjuksköterskebristen som är mest gränssättande.
Då är det intressant att notera att det egentligen inte saknas sjuksköterskeutbildade personer i Sverige. Problemet är att många av dem har valt att helt lämna yrket för att jobba med annat.
Att sjuksköterskor går till andra karriärer är inte svårt att förstå. Lönerna inom vården är sammanpressade. ingångslönerna är problemet, utan att det inte finns någon större löneutveckling över tid. Medellönen ligger vid 30 000 kronor. Ju längre en sjuksköterska stannar desto lägre tjänar hon eller han i jämförelse med andra yrken.Personer som har jobbat som sjuksköterskor är ansvarsfulla och kompetenta. Självklart finns det många arbetsgivare som efterfrågar deras egenskaper. Frestelsen att byta karriär för att få mer i lön blir stor. Särskilt om man redan är missnöjd med hur arbetet på den egna arbetsplatsen organiseras och leds. Därtill kan man tänka att det måste kännas närmast förnedrande för dem som har många tjänsteår när deras erfarenhet inte märks i lönekuvertet.
I dag lär det finnas ungefär 45 000 utbildade sjuksköterskor i Sverige som jobbar med något annat, vilket borde vara en väckarklocka. Till det kan man lägga flera tusen som gått i pension och skulle kunna rycka in, men inte är intresserade.
Sedan följer en särskild brist, och det är den på specialistsjuksköterskor. Den är också naturlig, då det inte har lönat sig för sjuksköterskor att vidareutbilda sig. Praxis har varit att sjuksköterskornas vidareutbildning ska vara obetald, trots att den sällan lett till någon markant ökad lön, och trots att specialisering har varit ett givet samhällsintresse.
Först de senaste åren har betalda specialistutbildningar börjat dyka upp. Men då är vi redan i en situation där det nationellt förväntas fattas mer än 10 000 specialistsjuksköterskor om bara några år.
Personalbristen inom vården har inte uppstått av sig själv, utan har en politisk bakgrund. Det har i Sverige funnits en dominerande ideologi som sagt att god vård bara kan utföras av det offentliga. Och att rättvisa varit att alla tjänar lika mycket, oavsett erfarenhet. Röda politiker har bromsat vårdvalsreformer och nyetableringar som kunnat ge sjuksköterskorna fler arbetsgivare att välja mellan.
Därför har den offentliga sjukvården inte behövt lägga tankemöda på hur den ska få personal att trivas och stanna kvar. Arbetsgivaren har kunnat vila i förvissningen om att arbetskraften saknat alternativ. Så bekväma har politikerna varit att de missat att sjuksköterskorna röstat med fötterna.
För det får nu både skattebetalare och sjuka betala ett högt pris.
