För att få råd med fler sjuksköterskor

Politikerna behöver visa att de tar systembristerna på allvar. Ett sätt är att börja rensa i rabatten av myndigheter.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Framför oss ligger en tid av smärtsamma prioriteringar och åtstramningar. Flera av statens viktigaste verksamheter har slutat att fungera, eller fungerar i alla fall bara för vissa, ibland. Mängden berättelser från poliser, sjuksköterskor, lärare och socialsekreterare vittnar om en stat som trots sin storlek inte förmår garantera grundläggande trygghet, utbildning och omsorg. Därtill kommer ett poröst och underdimensionerat försvar av rikets gränser.

Mycket av det vi i dag fortfarande tar för givet kommer i framtiden sannolikt att behöva bekostas med en större andel privata medel. Den välbeställda medelklassen kommer inte att nöja sig länge till med den svajiga kvaliteten i offentlig service. Frågan är hur välfärdsstaten ska överleva en sådan utveckling; viljan att betala skatt lär sjunka betänkligt när allt fler bekostar en allt större del av sin egen välfärd.

ANNONS

Ett sätt för politikerna att börja visa att de tar systembristerna på allvar, vore att sluta spendera pengar på allt möjligt som medborgarna inte efterfrågar. Många bäckar små bildar stor å. Många små besparingar inom förvaltningen frigör resurser till höjda löner för sjuksköterskor, lärare, socialarbetare och poliser.

Många av Sveriges myndigheter finns till för att ge politikerna forskningsunderlag. Det är väl bra? Nog vill vi att politiken ska vara vetenskapligt förankrat? Jo, och om det vore så väl. Men politik bygger oftast ändå på vad man av ideologiska skäl vill ska vara sant.

Ta Myndigheten för tillväxtanalys, Tillväxtverket och Vinnova. Det är tre myndigheter som arbetar med delvis liknande saker: just det, att främja tillväxt och innovation. Tillsammans får de årliga anslag på runt tre miljarder kronor. Där finns vissa myndighetsuppgifter som behöver utföras, men får vi verkligen så mycket tillväxt att det motsvarar värdet av anslagen? Hur mycket bättre blir regeringens näringspolitik av den strida strömmen av rapporter från de tre myndigheterna?

Avhjälps bristen på vårdplatser av publikationerna från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys – eller skulle anslaget till myndigheten rentav göra större nytta i form av mer pengar till sjuksköterskelöner?

Folkhälsomyndigheten kostar en halv miljard, och ytterligare en kvarts miljard om man räknar in anslaget för bidrag till kommuner för arbete till exempel mot spelberoende. Verksamheten som handlar om smittskydd är givetvis viktig, men en hel del av den opinionsbildande aktiviteten måste nog sägas vara mindre viktig.

ANNONS

Diskrimineringsombudsmannen kostar drygt 100 miljoner kronor. Det är en myndighet som inte sällan väljer att driva mål mot små företag som har ringa möjlighet att värja sig. Sverige skulle knappast bli ett sämre land utan sin DO.

Inom kulturområdet finns det en nätt liten bukett av myndigheter. För att nämna några: Statens konstråd ”undersöker och utvecklar de sammanhang där samtidskonst och offentliga rum möts”. Vi överlever nog utan. Myndigheten för kulturanalys analyserar kulturpolitikens effekter. Det kanske man kan låta medierna sköta? Där kan nog staten spara ytterligare 15 miljoner. Nämnden för hemslöjd – ja, vad ska man säga? Är det en statlig uppgift att verka för utbredningen av hemslöjd?

Svenska kyrkan får en ordentlig offentlig handtryckning på uppskattningsvis 115 miljoner genom att Skatteverket hjälper till att samla in medlemsavgifterna. Nämnden för statligt stöd till trossamfund betalar ut ungefär 70 miljoner till andra religiösa samfund. Myndigheten som i dagligt tal kallas Ungdomsstyrelsen kostar 45 miljoner och delar ut bidrag om en halv miljard till allsköns föreningar.

Det är verkligen ingen naturlag att föreningsliv och religiös verksamhet ska hållas under armarna av skattemedel.

Stor vill bli större. Hungrig vill ha mer. Det finns ingen punkt när staten som organism börjar känna av sin övervikt och på eget initiativ bantar ner sina åtaganden. Det krävs i regel hårda politiska nypor. Mot sig har man ju hundratals, kanske tusentals tjänstemän som ser sin försörjning hotad och sitt karriärval ifrågasatt. Men belöningen är denna: mer pengar till oumbärlig verksamhet och sannolikt större medborgerligt förtroende för staten.Det är bara att sätta igång.

ANNONS
ANNONS