Min mormors far hade några av de bästa svenska värderingarna i överdrift. Under första världskrigets livsmedelsransonering förbjöd han frun att smussla undan egenproducerad mat till barnen. Ärlighet och ansvarstagande för hela samhället höll han, och många andra svenskar, heligare än något annat utan att orda mycket om det.
Svenskars pålitlighet var helt avgörande för Sveriges lyft från fattigast till näst rikast i Europa under de hundra åren fram till slutet på 1960-talet. Det är i vart fall slutsatsen i senare års forskning. Sedan dess har svenskar stadigt sågat på grenen vi sitter på. Och det har inte varit invandringens fel.
Min morfar, Gunnar Myrdal, skrev på 1980-talet att "svenskar har blivit ett folk av fifflare", och tänkte då på hur skatter och regler staplades på varandra så att allt fler svartjobbade eller betalade underhand för lägenhetskontrakt. Politik kom att handla mer om att lova förmåner, och mindre om eget ansvar. Folkhemstanken förvanskades från att gemensamt ta ansvar för de mest behövande till att låta alla leva med händerna i varandras fickor.
Fifflet har blivit vardagsmat även i samhällseliten. Att till exempel Sverker Martin Löf och hans skyddsling Jan Johansson ägnade sig åt vidlyftiga jaktresor på SCA:s bekostnad förvånade ingen som följt herrarnas mer arroganta än kompetenta framfart. Men att rörelsens egen företagsledare Anders Sundström glatt packade bössan och hängde med så ofta han kunde fick nog en och annan att höja ögonbrynen.
Samtidigt hade Kommunals ordförande Annelie Nordström överlämnat nycklarna till en av fackföreningens fina innerstadslägenheterna till sin vän, tillika statsråd. som även var ansvarig för en del ärenden som Kommunal kunde dra nytta av. Det finns förstås värre. Den tidigare ledaren för lärarfacket i Mexiko blev arresterad för tre år sedan för att ha förskingrat en hel miljard kronor från sina medlemmar och använt den bland annat till privatjet. Rättegången pågår.
Statsrådet Margot Wallström (S) hade inga betänkligheter att ta emot Kommunals lägenhet. Samma statsråd har smusslat 22 miljoner från olika ändamål till lyxrepresentation för utländska potentater som sedan snällt röstade för Sveriges deltagande i FN:s säkerhetsråd.
Ju mindre moral, desto mer munväder. Margot Wallström har gjort sig känd för brösttoner om rättvisa och samhällsansvar i sina tal. Helt enligt senaste forskning. Människor som högljutt proklamerar moraliska budskap fuskar i snitt oftare än andra. Brösttonerna hjälper att kamouflera det egna skarvandet.
Även vi som tror oss inte fuska stort, odlar gärna självbedrägeri om våra värderingar. Vi svenskar sticker ut i världen med en självproklamerad vurm för öppenhet, tolerans och jämställdhet. Ja, gärna öppenhet, men det skall helst inte byggas så många bostäder i min kommun. Gärna tolerans, men inte för arbetslösa flyktingar som erbjuder sig att jobba för lägre lön. Gärna jämställdhet, men kvinnor i välfärden skall helst inte kunna tjäna vinst på att driva företag.
Det duger inte att tala vackert om värderingar. Människor tar intryck av vad andra gör, inte vad de säger. För att återskapa de värderingar som gjort Sverige framgångsrik krävs tre initiativ.
Först, bör ledningarna för de alla de politiska partier som nu talar sig varma för svenska värderingar vara ärliga. Den helt avgörande värderingen om ärlighet och samhällsansvar har vi sjabblat bort helt själva. Det är inte flyktingarnas fel.
För det andra, måste det bli väldigt tydligt att det straffar sig att luras eller att inte ta ansvar. När många är ärliga behövs inte mycket kontroll. Men när tilliten till andras moral väl har dribblats bort finns bara ett känt sätt att återskapa det. I skolan, i bidragssystemen, och i rättstillämpningen måste konsekvenser för de som missbrukar förtroendet komma snabbt och konsekvent.
För det tredje, måste även samhällseliten själv tydligare leva nolltolerans mot fifflet och skarvandet. Fisken ruttnar som bekant från huvudet nedåt.
